Nu som då: ska kvinnor helst inte tjäna egna pengar

Välfärdsföretag bör enligt vänstern inte gå med vinst. Andra privata företag får gärna göra vinst, också på sina affärer med den offentliga sektorn. Statliga företag får applåder när de gör vinst, som när Vattenfall nu för första gången på länge kan bidra till statskassan med ett par vinstmiljarder.

24 miljarder kronor på tio år – tjänster till offentlig sektor kassako för Securitas meddelar Dagens industri. En tredjedel av landets kommuner finns bland kunderna. Halva företagets omsättning i Sverige kommer från offentlig sektor.

Det är lika tyst om den vinst som Skanska gör på att bygga Nya Karolinska som det är om privata företags vinster på skattefinansierad säkerhet eller infrastruktur. Enligt Reepalu-utredningen ska däremot välfärdsföretagens rätt att gå med vinst kopplas till hur mycket kapital de har bundet i fasta tillgångar.

Tjänsteföretag med hyrda lokaler och kompetent personal kan inte klara sig då. Välfärdsföretagen skulle dö. Läget är annorlunda för verkstadsföretag, som binder mycket kapital i lager, maskiner och fabrikslokaler, sammanfattar Mikael Törnwall i SvD.

Vad är det som skiljer dessa sektorer från skola, omsorg och vård? Det är tjatigt, men på internationella kvinnodagen kan det vara dags att upprepa: de ger jobb till män, medan krav på vinstförbud drabbar kvinnodominerade områden.

Vinst är okvinnligt. På den punkten lever en uråldrig tradition kvar. Egna pengar betyder makt, varför skulle kvinnor bry sina små hjärnor med sådant? Så tänkte länge även lagstiftarna i vårt land. På 1800-talet förvaltade männen sina döttrars och fruars pengar.

Förändringen kom när att kvinnorörelsen kring förra sekelskiftet krävde jämlikhet, politiskt, socialt och ekonomiskt. Länge var prostituerade de enda kvinnor som tjänade egna pengar. Kvinnor som funnit en anständig försörjning genom äktenskap var angelägna om att upprätthålla den moraliska klyftan. Synen på pengar som något i grunden oanständigt och okvinnligt lever kvar som en omedveten underström i hela samhället.

När folkskolan infördes och läraryrket öppnades för kvinnor ansågs de klara sig med hälften av mannens lön. Blev de gifta skulle de sluta. Denna bortglömda tradition ligger bakom dagens låga lönenivåer i kvinnodominerade yrken.

Reepalu-vänstern står för en modern variant av en gammal motsättning. Pappa Näringslivet tjänar pengarna och ger av sitt överskott till mamma Välfärden, som ska spara och gneta med sina hushålls-, nej förlåt, skattepengar.

Det är 2000-talets modell av 1800-talets syn på kvinnligt och manligt. Pappa Näringslivet tjänar pengar, gör vinst och betalar skatt. Mamma Samhället får be om skattesmulor.

Om välfärdsföretagen fick utvecklas i stället för att strypas skulle de kunna exportera till hela världen. Tänk Ikea. Varför skulle 290 kommuner eller 21 landsting ha kompetens att var och en för sig utveckla de tjänster som medborgarna behöver? Det är obegripligt att vänstern vill låsa in denna framtidssektor i en evigt besparingsplågad kommunarrest.

Åsa Moberg, journalist och författare