Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Nej tack till gamnackade barn på rasterna!

Att barn ägnar allt mer tid åt att sitta stilla är en del av ett större kulturellt och socialt skifte i västvärlden. Det är i högsta grad en politisk fråga.

Publicerad: 16 maj 2017, 03:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FolkhälsaIdrott

Svenska barn sitter stilla under större delen av sin vakna tid. Det visar en ny rapport från Centrum för Idrottsforskning som presenterades i förra veckan. Bara 44 procent av pojkarna och 22 procent av flickorna – en minoritet av alla barn – nådde upp till den rekommenderade miniminivån på en timmes pulshöjande fysisk aktivitet om dagen. Det är i sig en lågt satt ribba.

Folkhälsominister Gabriel Wikström har blivit utskälld och utskrattad för att han talat om människors stillasittande som ”det nya röka”. Men att barn ägnar allt mindre tid åt att leka som barn och allt mer tid åt att sitta stilla, är en del av ett större kulturellt och socialt skifte i västvärlden. Det är i högsta grad en politisk fråga.

Den senaste rapporten från Centrum för Idrottsforskning pekar i samma riktning som en rad tidigare studier. Mönstringsdata från tidigare decennier har visat en stadig nedgång av unga mäns fysiska kapacitet. Mellan en femtedel och en fjärdedel av svenska tioåringar är överviktiga.

Detta sker trots att vi numera vet att fysisk aktivitet har stor betydelse inte bara för den fysiska hälsan, utan också den psykiska. Fysisk aktivitet kan under vissa förutsättningar ersätta medicinering mot adhd, depression och ångest. (Anders Hansen, överläkare i psykiatri vid Karolinska, har nyligen sammanfattat forskningsläget i den populärvetenskapliga boken Hjärnstark.)

Eftersom ungas stillasittande är en del av en större global trend och större kulturella förändringar behövs en lång rad olika insatser. Ofta handlar det om rent praktiska saker, som att ge tonåringar tillgång till dusch i skolan om de tar sig dit på cykel.

Bunkeflomodellen, uppkallad efter en studie på en skola i Malmö, har visat att barn som har daglig schemalagd fysisk rörelse presterar bättre också i skolarbetet. Föreställningen om den korkade sportfånen är en myt.

Barns fysiska rörlighet är också en trygghetsfråga. Friheten är större, och världen kan uppfattas som mer pålitlig, i socialt fungerande områden. Det uppmärksammas av den amerikanske professorn i statsvetenskap vid Harvard, Robert Putnam, i boken Our kids. Jag var fri att springa runt fritt i Sollentuna med mina kompisar när jag växte upp, inklusive på Malmvägen. Det skulle nog få föräldrar tillåta i dag, och på goda grunder. (Läs DN.s reportage ”Sollentunabor vågar inte gå ut efter skott”)

En insats skulle vara väldigt enkel och potentiellt effektiv: Förskolor bör inte ha skärmar överhuvudtaget, i stället för att falla för floskler om att barns behov av ”digital kompetens”. Skolor bör förbjuda all användning av skärmar under rasterna.

Vuxna, som inte är uppvuxna med plattor, vet hur svåra de kan vara att lägga ifrån sig. Det finns inga skäl för barn att tillbringa rasterna gamnackade över telefoner i stället för att leka.

Paulina Neuding, journalist och jurist

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

FolkhälsaIdrott

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev