Nationen livsviktig i en kris som denna

I kampen mot corona står Sverige sedan denna vecka som ensamt särfall i Europa. Storbritannien har övergett den tidigare liberala linjen, och inför nu drakoniska restriktioner för enskildas rörlighet. Alla medborgare som inte har särskilt samhällsviktiga jobb är skyldiga att stanna hemma, riskgrupper eller inte. De som måste gå ut ska hålla minst två meters avstånd till andra. Annars hotar myndigheterna med rättsliga åtgärder.

Tyska medier skriver förbluffat om after ski-festerna på svenska skidorter och fulla lekplatser i Stockholm. I brittiska The Guardian framgår bestörtning över Sveriges fortsatta öppenhet. På Bloomberg beskrivs det svenska förhållningssättet som laissez-faire. Alltmedan människor trängs i SL-trafiken.

Men i krisen väljer vi inte vår gemenskap, och covid-19 gör oss alla till somewheres. Nu är allt, ner till liv och hälsa, förbundet med den stat vi tillhör. Och om flockimmunitet är planen – Folkhälsomyndighetens kommunikation förblir svårtydd på den punkten – då är det vi som är flocken.

Nationen återuppstår alltså i en kris som denna, men inte bara som tvingande realitet. Den är också en livsviktig källa till handlingskraft, sammanhållning och solidaritet. Något man kan ha mer eller mindre av i ladorna när allvaret slår till.

Det är givetvis ingen slump att Löfven i sitt ”tal till nationen” framträdde framför en svensk flagga och med en likadan pin på kavajslaget. Det är heller ingen slump att EU-flaggan var borta.

Tyska Saarland erbjuder sig visserligen att ta emot svårt sjuka patienter från Frankrike. Men det blev en nyhet för att det rör sig om ett undantag. Italien har fått förlita sig mer på Kina än på EU när det gäller vissa typer av medicinsk materiel och bistånd. När förbundskansler Angela Merkel talade till tyska folket i förra veckan – och beskrev krisen som den värsta som landet genomgått sedan andra världskriget – nämnde hon inte ett ord om EU, utöver att hon talade om stängda gränser mot grannländerna.

Och det spelar uppenbarligen ingen roll hur många soliga reportage som gjorts om integrationen av Öresundsregionen de senaste två decennierna. När Drottning Margrethe vände sig till danska folket i förra veckan talade hon inte om EU, Skandinavien, eller Malmö, utan om Danmark. Det var danskarna som skulle visa sammanhållning genom att isolera sig.

Och hon frammanade danskarnas specifika minnen av krigsåren. Agenda i söndags visade en interiör från en intensivvårdsmottagning i Lombardiet där den italienska nationalsången spelades i högtalarna, medan en kvinna i skyddsutrustning ropade uppmuntrande ord i megafon till svårt sjuka patienter. Vi vet intuitivt varför det var en god handling, precis som vi förstår varför det är just Tricoloren som hängs ut från balkongerna i nedstängda italienska städer.

Något att minnas när krisen är över.

Paulina Neuding, Europaredaktör på tidskriften Quillette