När slutade vi tycka att alla har rätt till trygghet?

Skjutningar, mord, explosioner – jag ägnade min sista kolumn för året i Dagens Samhälle åt att lista några grova brott som rapporterats i Sverige under de första dryga två veckorna i december och efterlysa något slags krismedvetenhet.

Inte för att det saknas robusta statistiska data över svensk brottsutveckling. De flesta som följer nyhetsrapporteringen är förmodligen bekanta med statistiken över tilltagande skjutningar, explosioner och självrapporterad otrygghet. Men ett stickprov – som en våldsam decembermånad – kan berätta sådant som inte framgår av de där graferna eller staplarna. Som att Sverige numera är djupt delat på ett sätt som borde oroa människor över hela det politiska spektret.

Månaden fortsatte med fler rubriker som hade uppfattats som chockerande för bara några år sedan: Ytterligare detonationer. Avvärjda terrorplaner. Kaos när ungdomsgäng riktade raketer mot polis och räddningstjänst. Det är sådant som nu snabbt försvinner ner i flödet för att ge plats åt det senaste kring Danius klänning eller Trumps tweets.

Handgranater och sprängmedel i andra former detonerade på ett dussintal platser i landet bara under december månad. Malmö, Göteborg, Stockholm, Landskrona, Hässleholm – och det kan förstås vara någon ytterligare ort som jag missat i flöde – har skakats av explosioner.

Ingen kan på allvar tro att det är normalt för Sverige, eller för vår del av världen.

Ändå märktes ingen vidare anspänning i den offentliga debatten. Det har inte lagt sordin på Nobelfest eller julfirande att människor väckts på nätterna av kraftiga sprängladdningar.

Jag tror att frånvaron av krismedvetenhet har en enkel förklaring.

Det talas ständigt om integration, samtidigt som det är uppenbart att Sverige numera inte bara är fysiskt uppdelat efter linjer av klass och etnicitet, utan också mentalt. Segregationen har ätit sig in i något så fundamentalt som synen på rätten till trygghet, säkerhet och värdighet.

De gäng som blivit allt mer brutala och hänsynslösa i sina metoder härjar framför allt i bostadsområden som knappt existerar på de mentala kartorna i de bättre stadsdelarna. Det är som att detta pågår i ett samhälle som inte är vårt.

Dagens Nyheter hänvisade nyligen oväntat till närhetsprincipen, när man försvarade mediernas återhållna publicering kring morden på två skandinaviska kvinnor i Marocko. Det som händer här hemma går före sådant som händer på främmande platser, enligt denna tumregel.

Denna närhetsprincip tycks gälla också i förhållande till förortskriminaliteten, och då inte bara i mediebevakningen utan i svensk offentlighet i stort. De föräldrar som måste förklara för sina barn vad det var som smällde, varför billarmen på gatan tjuter, varför porten är trasig och gården full av glassplitter, varför polishelikoptrar hovrar i luften – dessa föräldrar betraktas som främlingar. Deras barn betraktas som främlingar.

Paulina Neuding, journalist och jurist