Malcom Kyeyune: När rättighetskatalogen expanderar bortom plånboken

Den svenska politiska debatten har under lång tid kommit att handla mer och mer om rättigheter. Själva idén om framsteg förstås nästan automatiskt genom denna lins; vem har inte rättigheter som de förtjänar, vilka grupper kan vi ge nya och bättre rättigheter till? Samexisterande med denna eviga expansion av rättighetstänk kan vi dock se en urholkning av dessa löften, som blir allt mer ihåligt ekande.

Två exempel i närtid illustrerar problemet. Sydsvenskan publicerade nyligen en artikel som beskrev hur ensamkommande, nu när de äntligen kunnat ta hit sina familjer till Sverige, möts av ett problem av ganska förutsägbar art: den splitternya, inflyttningsklara lägenheten verkar lysa med sin frånvaro.

När väl familjerna är här visar det sig att det inte direkt verkar finnas några lediga lägenheter som kommunerna bara suttit och ruvat på, därför att Sverige befinner sig i en bostadskris! Så var ska folk då bo? Ingen vet, och kommunerna själva försöker putta över problemet på sina grannar.

Att det ser ut så här är inget mysterium. De ensamkommande själva har bara alla dessa rättigheter – rätten till ett drägligt liv, rätten att ta hit sina familjer – men de har inga möjligheter att täcka de kostnader som är förknippade med rättigheten. Problemet är att Sveriges kommuner i allt högre utsträckning har svårt att mäkta med ekonomiskt de också.

Rättigheterna – hur fina och beundransvärda de än låter på pappret – motsvaras inte av skyldigheter, som någon klarar att leva upp till. Den enda realistiska möjligheten som kvarstår för många kommuner ligger numera i att skära ner på andra grupper – äldre, handikappade, sjuka. Men, där stöter vi på ett problem: dessa grupper har också rättigheter. Rättigheter som konstanta sparkrav hotar att reducera till tomma ord.

Svenska politikers iver att skriva under FN:s nya avtal om migration är ett annat, större exempel på denna fälla. Den skepsis som går att skåda inför detta avtal i delar av Europa – och, om vi ska var ärliga, i tämligen stora delar av Sverige också – har mycket att göra med att det är en fortsättning av precis samma tänkande som försatte oss i den här situationen till att börja med. Vi bestämmer rättigheterna först, och allt det där tråkiga med att någon ska betala, eller maka på sig, eller anpassa sig, eller komma med uppoffringar, tja, måste vi tänka på allt det där just nu?

Rättigheter utan skyldigheter är bara ord på ett papper. Det är just därför den svenska metoden är så extremt destruktiv. Den tar den minst viktiga biten först och den mest viktiga biten sist. De frågor som måste besvaras för att en rättighet ens ska spela någon roll är alltid ”så vem är det som ska betala detta? Hur ska implementeringen gå till? Kan vi göra det här med de förmågor vi har idag?”.

Andra exempel vittnar om samma mentalitet. Nyligen beslutades att elever nu ska få välja moderna språk redan i årskurs 6. Beslutet fattas samtidigt som det larmas om brist på behöriga lärare i dessa ämnen. Det är samma sak, om och om igen: i takt med att det samhället erbjuder blir allt magrare och magrare ger vi våra elever allt finare och finare papper där det står vad de har rätt till.

Hur hållbart tror någon detta är?