Malcom Kyeyune: När gubbarnas tid är över havererar Vänsterpartiet

Jonas Sjöstedt meddelade nyligen att han inte kommer ställa upp som partiledare igen vid Vänsterpartiets kongress i vår. Det borde kanske inte komma som någon större chock; Sjöstedt har suttit tämligen länge vid det här laget och har dessutom rent familjemässiga skäl att inte vara kvar i Sverige.

Sjöstedts avgång har dock stora implikationer för Vänsterpartiets framtid. Jag läste nyligen en anonym kommentar om brittisk och amerikansk politik på ett labour-forum som översatt till svenska löd ungefär så här: ”Från och med nu kommer varje vänsterkandidat att kunna tala ”flytande” intersektionalitet och vara bekväm med att belysa moderna frågor kring social rättvisa”. Kommentaren handlade om Labour efter Jeremy Corbyn och Demokraterna efter Bernie Sanders, men det är svårt att förneka att den lika gärna kunde ha handlat om Vänsterpartiet.

Sjöstedts avgång innebär inte bara en potentiell föryngring av partiledarskapet, utan också en ganska stor förskjutning. Vänsterpartiet, likt vänstern i allmänhet, hade historiskt sett alltid en ambition att representera den stora majoriteten i samhället – arbetarklassen – gentemot de orättfärdiga minoriteterna. Nu lyckades detta knappast lika ofta som man hade velat, men intentionen gick det inte att ta fel på. I senare dagar har man också försökt ha en framtoning gentemot LO-kollektivet där man utger sig för att vara de sista ”riktiga” socialdemokraterna i Sverige – vi är egentligen precis som (S), fast mer radikala, och mindre korrupta och villiga att genomföra nedskärningar på er bekostnad.

Problemet är att vänsterpolitik i väst i allmänhet rört sig bort från denna modell - förkroppsligad av en äldre generation socialister såsom Sjöstedt, Corbyn, eller Wagenknecht – mot en politik och en världsbild där majoriteten ofta är fienden som behöver bekämpas, eller åtminstone utbildas om sina förmenta privilegium. Där den gamla vänstern såg (något förenklat) stora majoriteter som ett sorts värde i sig, hittar den nya vänstern en nästan moralisk status hos grupper som är små och obetydliga.

Sjöstedt har, precis som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders, varit tvungen att lära sig vänsterns nya språk på jobbet. Men han har aldrig varit en flytande talare. Vänsterpartiets strategi har varit att försöka spela på båda planhalvorna. Man har försökt locka traditionella LO-väljare genom att tala om svikna socialdemokratiska värden, samtidigt som man flörtat med en brokig skara människor som, lite generöst uttryckt, är intresserade av sina egna identiteter och inte särskilt mycket mer än så. Det är lätt för utomstående att underskatta den mängd finess som krävts av Sjöstedt för att kunna balansera dessa båda två saker mot varandra.

Efter Sjöstedt kommer denna ömtåliga balans troligen att haverera. En populär diskurs hos den anglosaxiska vänstern just nu kretsar kring att ”den vita arbetarklassen”, ”boomers” och pensionärer egentligen utgör fiender, inte grupper man måste vinna: förblindade av rasism och vithetsprivilegium väljer dessa människor hellre förtryck och kapitalism än rättvisa och socialism, heter det. Hur annars kunde Boris Johnson ha vunnit?

På de gamla gubbarnas tid hade presentationen av en sådan skev fiendebild aldrig accepterats. För vänstern är de gamla gubbarnas tid snart över.