När det offentliga sliter ut anställda rullar miljarderna

Välfärd är svårt att organisera. Det är det sista stora område där politiker tilltror sig själva bättre omdöme än de medborgare som berörs. Förvånansvärt många vänsterpolitiker och debattörer anser att de kan bedöma andras ”behov” bättre än de berörda.

Det som människor vill ha avfärdas som ”efterfrågan”. Vad är skillnaden? ”Är det inte samma sak?”, svarade en förbryllad Christina Wennnerstav när jag frågade henne. Hon var den första enhetschefen på Tryggheten i Varberg, från starten 1996, med tre års avbrott, fram till 2014. Verksamheten finns kvar. Jag intervjuade henne 2009 för boken ”Allt är möjligt – en välfärdsdagbok”.

Tryggheten i Varberg är ett kommunalt drivet korttidsboende dit ensamma oroliga över 65 får komma utan behovsprövning och stanna högst två veckor. Avgiften är i dag 171 kronor per dygn, inklusive allt utom läkemedel. Kommunens kostnad ligger på över tusen kronor.

Ändå lönar det sig, eftersom det kapar behovet av äldreboenden. Kön försvann. Idén kommer från Norge. Erbjudandet är så bra att det var svårt att fatta, kunskapen spreds genom mun-till-mun-information mellan nöjda besökare.

Någon borde starta en vanlig hotellverksamhet med samma idé, för pensionärer som har råd att betala men som inte orkar resa. Visst, bara vissa skulle ha råd, precis som med allt som går att köpa.

Den byggboom som präglar Stockholmstrakten slog emot mig med full kraft vid en resa förra veckan med buss 873 mellan Tyresö och Gullmarsplan. Överallt grävarbeten, byggkranar och fräscha nybyggda bostäder: radhus, villor, flerfamiljshus, antagligen mest bostadsrätter.

Allt har redan sålts eller kommer att säljas. Med vinst. Alla inblandade får göra vinst på bostäder. Bolåneinstituten gör rekordvinster. Ingen vill förbjuda bolån för det. Varken Karl-Petter Torwaldsson, Tobias Baudin eller Jonas Sjöstedt kräver vinstförbud för bostäder, som ändå är det mest nödvändiga i livet.

Jag hade besökt en god vän som arbetar i den offentliga sektorn, en av många som överväger att lämna sin anställning. Om jag ska sammanfatta alla liknande samtal jag haft det senaste året beror det inte på arbetet, det är nästan alltid mycket tillfredsställande. Det är arbetsgivaren som är problemet.

I nyhetsflödet fortsatte samtidigt personalens förtvivlade larmrapporter, denna gång från barnmorskorna på Karolinska i Huddinge där belastningen ligger på gränsen till det outhärdliga.

För mig verkar det som om det privata näringslivets tydliga språk med vinst och förlust underlättar för arbetsgivare att fatta vad som är väsentligt för att få en verksamhet att fungera.

Det offentliga sliter ut sina anställda. Misshushållningen med personalens psykiska och fysiska hälsa kostar samhället många miljarder, mycket större summor än alla privata vinster i välfärden. För att inte tala om all den utbildning som går till spillo hos avhoppade sjuksköterskor, lärare eller poliser.

Det skulle vara intressant att höra LO och Västerpartiet förklara varför alla anställda i välfärden bör underkasta sig den offentliga välfärdens hälsovådliga arbetsvillkor.

Åsa Moberg, journalist och författare