Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

När det brinner i knutarna tar ingen ansvar

Det brinner i min gamla hembygd. Nu i någorlunda kontrollerad form. Det är inte bara skog som brunnit. Tilltron till den svenska förmågan att hantera kriser har också gått upp i rök. I ett land där en skogsbrand får de ansvariga att springa ikapp med hararna bort från branden, kan vad som helst hända.

Publicerad: 18 augusti 2014, 07:22

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Räddningstjänsten

“På Stora Enso Skog kan vi utan att överdriva säga att vi brinner för skogen,” står det på företagets hemsida, under rubriken “Vårt Ansvar”.

Men när Stora Enso Skogs skogar brinner så faller det inte under “Vårt Ansvar”. Åtminstone inte enligt företagets vd Martin Holmgren. Branden startades troligen av en maskin för markberedning som körde i torkan på uppdrag av Stora Enso Skog. Martin Holmgren lägger allt ansvar för detta på entreprenören.

Eftersom jag vet hur det fungerar med skogsentreprenörer, så hävdar jag att detta en skandalös ansvarsflykt, något som tycks ha satts i system i både privat och offentlig sektor i Sverige.

De svenska skogsbolagen har gjort sig av med sina egna skogsmaskiner och anställda. De anställda tvingades ta miljonlån, köpa skogsmaskiner och kalla sig entreprenörer för att behålla sin försörjning. Säkert gjordes detta delvis för att bolagen ville fly undan det juridiska ansvaret för skador som uppstår vid skogsarbete. Och så slapp man ju det där besvärliga facket, som ställde krav på vettig lön och vettiga arbetsvillkor.

Skogsbolagens anbudstävlingar mellan de så kallade entreprenörerna, resulterar oftast i timpriser som tvingar fram näst intill kontinuerlig drift, oavasett väderlek, för att skogsmaskinerna ska täcka sina självkostnader. Brandvakter finns inte tid och pengar till om entreprenörna ska få ihop ekonomin.

Men för detta tar Stora Enso Skogs vd inget ansvar. Han lägger all skuld på den entreprenör som hans företag försatt i en omöjlig situation. Juridiskt är det säkert fullt möjigt att entreprenören döms till skadestånd som han inte kan betala, att han förlorar alla sina tillgångar och hela sin framtid. Allt medan direktör Martin Holmgren, som skapat situationen, glatt seglar vidare i gräddfilen och Stora Enso kan fortsätta att leverera goda vinster till sina aktieägare.

Martin Holmgren har gett ynkligheten och ansvarsflykten i de svenska storföretagens ledningar ett ansikte.

Men det är inte bara en feg skogsdirektör som gjort bort sig under brandkatastrofen. Det stod tidigt klart att myndigheternas beredskap för en katastrof är näst intill obefintlig.

Det blev övertydligt att svenska myndigheter fungerar oerhört illa under det kritiska tidiga skede då det avgörs om en kris utvecklas till katastrof eller ej. Det krävs tydligen dagar av samråd och konferenser innan en fungerande organisation kan sättas på fötter. Då är det alltför ofta för sent.

Mönstret känns igen från mordet på Olof Palme, från Estonia, från tsunamin, och nu från skogsbranden i norra Västmanland. (Upplysningsvis så är detta en adekvat besrkivning av var det brinner. För storstadsmedia är det tydligen oklart var deras reportrar har varit. DN till exempel, har efter att missvisande ha kallat branden “Salabranden” nu övergått till att kalla den “Branden i Bergslagen”, vilket väl betyder “någonstans därute på vischan, inte så noga var.”)

Och myndigheterna har inte klarat att informera varken media eller allmänhet. Mycket beroende på att Sverige har en lat och ansvarsflyende chef för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Hon heter Helena Lindberg, och är ansvarig för bristen på beredskaps-, evakuerings- och informationsplaner, för bristen på materiel, för bristen på träning i krishantering för de lokalt ansvariga myndigheterna. Och hon kunde inte bevärdiga sig med att avbryta semestern i Skåne för att se vad hon ställt till med. Hon säger sig ha funnits “i loopen”, varit tillgänglig på telefon och ha “delegerat ansvar till erfarna chefskolleger.”

Man ska förmodligen vara tacksam för att hon låtit kompetenta personer sköta verksamheten, men varför har en person med den inställningen till sitt jobb fått en så ansvarsfull position? Och varför sitter hon kvar?

I mina gamla hembygder har vi aldrig haft särskilt stor respekt för så kallat “fint folk”. Jag misstänker att lokalbefolkningen nu finner ett visst nöje i att se den pompösa överheten stå naken i sin villrådighet, sin handlingsförlamning och sin okunnighet.

Men de flesta är nog liksom jag heligt förbannade över den nonchalans, det folkförakt och den brist på kunskap om både geografi och levnadsvillkor i landsorten som branden avslöjat hos riksmedia, storföretagens ledningar och inte minst: hos statsledningen och den myndighet som påstås ha ansvar för katastrofberedskap.

I Sverige är det allt mer sällsynt att den som har ansvar också tar ansvar.  Det är förfärligt att skåda.

Det blev övertydligt att svenska myndigheter fungerar oerhört illa under det kritiska tidiga skede då det avgörs om en kris utvecklas till katastrof eller ej.

Per Ahlström, Författare och debattör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Räddningstjänsten

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev