Nils Karlsson: När asyllagarna lappas och lagas är något fel

Det sägs att den offentliga debatten aldrig varit mer polariserad än nu, och det är möjligt att det är så, men det som jag tycker kännetecknar den mest är att den lider av svåra intellektuella låsningar. Det är inte modernt att ifrågasätta sina ståndpunkter, men en levande diskussion - en som faktiskt kan leda framåt - kräver av oss att vi vågar ifrågasätta oss själva. Jag ska ge er två exempel.

Utanför mitt sovrumsfönster säljs det knark. Det är unga killar som solidariskt delar på jobbet. En ger påsen med illegal växtlighet till kunden (som oftast kommer cyklande), en annan tar emot pengarna, och en tredje sköter telefonkontakten med kunderna. Polisen är här då och då och rensar upp men en ny trio entreprenörer är snart på plats. Mycket av våldet i min stad, Malmö, kretsar kring narkotikahandel och trots bland de hårdaste lagstiftningarna mot narkotika i västvärlden så ligger vi närmare toppen i narkotikarelaterade dödsfall. Det borde säga oss att nuvarande narkotikapolitik inte fungerar. Alls.

I en sansad debatt borde vi därför kunna prata om vad vi vill med narkotikapolitiken och hur den bäst får effekt utan att ha låst oss vid att lösningen måste vara totalförbud och hårdare straff. Det är möjligt att lösningen är totalförbud och hårdare straff men det vore ändå intressant att undersöka andra möjligheter. I alla fall om vår målsättning är att färre människor ska dö eller om vi vill minska den narkotikarelaterade brottsligheten. Men även om det blivit lite bättre är du i princip slut som partist om du som politiker ens andas ett ifrågasättande.

Samma sak med den eviga diskussionen om asylinvandring. Det finns folk som är för och folk som är emot, men få vågar ifrågasätta sina egna lösningar. Nuvarande asylpolitik leder till att många av de människor som tar sig till Sverige ges skydd under kort eller lång tid och det samma gäller Europa i stort. Men några tusen dör på Medelhavet varje år. Eller så dör de när de ska smugglas genom Europa för att kunna söka asyl i det land de helst ville till.

Och så den inte helt oväsentliga detaljen att det till största delen är män som lyckas sätta sin fot i Europa för att kunna åberopa asylrätten. Detta borde säga oss att nuvarande asylpolitik inte fungerar. Alls.

Detta märks inte minst i Sverige där vi lappar och lagar med olika tillfälliga lagar. Lagar som ibland sänder motstridiga signaler. Den tillfälliga lagen som meddelades på presskonferensen den 24 november 2015, då Åsa Romson föll i tårar, är inte helt och hållet i harmoni med gymnasielagen. Förutom då att båda sågades av Lagrådet - vilket i sig borde säga oss att politiken inte fungerar som den ser ut nu.

Men att fundera över om ens egna premisser och svar är rimliga är inget som kännetecknar dagens debattörer. De som är emot invandring av skäl som att stadsbilden förändras eller att invandring i sig är dåligt kan man såklart inte argumentera mot. Det är svårt att argumentera mot rena känslor. Men vi som inte har några känslomässiga låsningar i frågan borde kunna diskutera om asylrätten har rätt utformning för världen 2020. I alla fall om vår målsättning är att färre människor ska dö.