Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Mats Reimer: Mycket talar för att vården av unga med könsdysfori håller på att nyktra till

Socialstyrelsen rekommenderar numera att patienternas uttalade könsidentitet ska betraktas som en startpunkt för utforskande.

Publicerad: 19 april 2021, 03:15

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

KönsdysforiNPFSocialstyrelsenRegioner

Mycket talar för att transvården håller på att nyktra till. Socialstyrelsen är i färd med att omarbeta sitt nationella kunskapsstöd och har nyss kommit med uppdaterade råd om utredning. I det gamla kunskapsstödet nämndes inte autism en enda gång; i det nya framhålls tvärtom vikten av att uppmärksamma autism och behovet av att grundligt utreda vilka andra psykiatriska problem som kan finnas hos den unge med könsdysfori. Vården ska också påminna patient och familj om ”den osäkerhet som råder … vad gäller könsidentitetens utveckling över tid”.

Medicinska diagnoser är inte givna av naturen; de är sjukvårdens och forskares försök att kategorisera patienternas problem för att kunna förutspå prognosen och hitta de mest effektiva behandlingarna. När förekomsten av en diagnos skiftar kan det handla om verkliga biomedicinska skeenden, som den pågående pandemin eller när minskad rökning bidrar till bättre kärlhälsa.

Men diagnoser kan också bli vanligare av mer kulturella skäl. Autismspektrum breddas, minskad struktur i skolan demaskerar adhd, oförklarlig smärta döps om till fibromyalgi, pojkar och flickor som inte helt passar i givna könsroller börjar fundera på om de kanske är transpersoner. Indicier för att diagnoser delvis är kulturdrivna är om svängningarna är snabba, eller om de har en stor regional variation.

Den extrema ökningen av könsdysfori har fått mycket uppmärksamhet, och anses av många tyda på att den är kulturdriven. Mindre diskuterat är den påfallande geografiska obalans vi ser i landet vad gäller att ställa diagnoser och att starta ”könsbekräftande” behandling. Siffrorna är från Socialstyrelsens öppna databaser. 

Från 2009 till 2019 ökade antalet unga svenskar (15-24 år) med diagnos könsidentitetsstörning (kod F64) tiofalt (eller med 1000 procent om ni så vill). Från 15 till 158 per hundratusen unga. Ökning har skett i alla regioner, men det är förvånande hur stor den geografiska variationen är.

I topp ligger i tur och ordning Gotland, Västerbotten, Norrbotten, Stockholm, Uppsala och Dalarna som under 2019 ställt diagnosen transsexualism eller annan könsidentitetsstörning hos över 2 promille av de unga. I botten ligger Halland runt en halv promille, och Jämtland, Västra Götaland, Kronoberg och Jönköping strax under en promille. Överallt är det betydligt fler tjejer än killar som får dessa diagnoser.

Skillnaderna går igen när man ser på behandlingar. 2006 behandlades fyra av hundratusen unga tjejer med testosteron. 2020 gavs 25 gånger fler dessa könskonträra hormoner. Återigen ligger Halland lägst och Gotland högst; 35 respektive 240 per hundratusen, en nära sjufaldig skillnad. Att kurvan det senaste året planat ut får man hoppas är ett tecken på att vården börjat sansa sig.

Även om Socialstyrelsens riktlinjer fortfarande avråder från att försöka få den unge att acceptera den kropp de fötts med, så betonas nu att patienternas uttalade könsidentitet ska betraktas som en startpunkt för utforskande, inte något som är hugget i sten och i varje läge ska ”affirmeras”. För en del av dessa unga handlar det inte om klassisk transsexualism; ibland är det i stället en resa som slutar med att acceptera sin friska kropp som den är, och landa i att man är bi eller gay.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Mats Reimer

Krönikör och barnläkare från Göteborg

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News