Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag14.06.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Mycket spinn och lite politik

I Stockholms politik- och medievärld känner alla alla och bor och verkar inom några kilometers radie. Daniel Suhonen läser en Röda rummet av vår tid och funderar över hur den politiska ankdammen skadar demokratin.

Publicerad: 10 juni 2015, 03:15

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Minuten efter att jag läst klart Viktor Barth-Krons debutroman Gröna Gården som släpps i veckan och lagt den ifrån mig, ringer telefonen. Det är min vän som också fått ett exemplar. Hen är exalterad:

–  Du är ju med Suhonen!

– Jag är väl det, svarar jag och lägger till att jag väl skildras lite överdrivet.

– Mycket lite, flabbar min vän. Det är på pricken, men ett destillat, naturligtvis.

Det DN:s Stockholms-journalist Viktor Barth-Kron försökt skriva är en Röda rummet i vår tid. Berättaren Albin Öhrn – istället för Strindbergs alter ego Arvid Falk – är en ung journalist på väg ut i vuxenlivet som får jobb på den socialdemokratiskt kontrollerade kommunikationsbyrån EKO. Utifrån positionen som ”agent” för byrån tvingas Öhrn ut på ett slags odyssé genom pr-branch, tankesmedjor, mediehus och politik.

Boken är rolig om man är det minsta intresserad av politik och hur det går till bakom de stängda dörrarna. En slags PG Woodhouse på Stureplan. Men det man också inser efter att ha läst är vilken trång liten ankdamm Stockholms politik- och medievärld är. Alla känner alla och bor och verkar inom några kilometers radie. I grunden är detta ett demokratiproblem. För de flesta medborgare har ingen tillgång till denna värld.

Man slås också av hur mycket spinn och hur lite som är verklig politik det är i denna värld. I romanen rullas en skandal upp som handlar om hur ett PR-bolag försöker avsätta eller försvaga en politiker. Vi vet att sådant händer allt oftare. Slutsatsen jag drar av romanen är att dagens PR-bransch och lobbyism gör politiken en stor otjänst.

Politiskt slår författaren åt alla håll. Den aggressive SD-riksdagsmannen Kurt Bengroth avkläds lätt som en Kent Ekeroth. Gänget kring tankesmedjan Timbro skildras som ett gäng groggande gamänger och underhålls av den enda borgerliga trubadur världen känner i en lätt förklädd Lars Anders Johansson – en kulturkommissarie med luta.

Med risk för att göra en Roy Andersson” kan jag ganska säkert säga: Det är jag som är Robert Niinistö i denna nyckelroman. Enligt boken beskriven som en rabiat, kolerisk, tveksamt klädd vänstersosse som leder en tankesmedja som heter Manifest. Han skriver debattböcker om S-krisen, har Lech Walesa-mustach och tävlar tillsammans med Hans Heimer (alias för Göran Greider) i På spåret.

Jag kände till bokprojektet sedan tidigare, eftersom en del av de socialdemokratiska interiörerna har hämtat inspiration från min bok ”Partiledaren som klev in i kylan” och jag fick läsa delar av manus för fackgranskning.

Är jag arg? Förbannad? Kränkt? Nä.

Men i dagens skitnödiga och humorlösa tidsanda ska det bli skoj att se hur boken tas emot.

Karl Vennberg sa att ”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse”. Nu är frågan vilka i politiken som har mest humor. Kanske kan 10-talet bero på vilka som har kvar sin förmåga till självdistans.

Eller som vänstersossen Robert Niinistö skulle kunna vråla en sen natt:
- Piketty lever och Friedman är död.

Gladast vinner.

Slutsatsen jag drar av romanen är att dagens PR-bransch och lobbyism gör politiken en stor otjänst.

Daniel Suhonen

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev