Jona Elings Knutsson: ”Mot döden och ensamheten står vården och kulturen”

Smittans andra vår är här. Livet som kändes outhärdligt för ett år sedan har gjutits i cement, detta är nu själva livet, att hålla sig på sin kant, inte andas nära andra människor.

Kanske är vi alla olika men jag längtar inte efter någonting annat än vännernas skulderblad under mina händer i en omfamning, deras dofter i min näsa, våra andetag – på pandemispråk aerosoler – i en salig röra.

Jag kan inte läsa böcker längre. Alla böcker handlar om mänskliga möten och jag vill slita ur sidorna och tända eld på dem.

Men kakelugnen har eldningsförbud och vem eldar när våren är här? Värmen, ljusets och besvikelsernas årstid. Jag går till sjukhuset och blundar för att inte hagelkornen ska träffa ögonens yta och på sjukhuset tickar siffrorna över antal inlagda uppåt. Men det är bara så det är. Jag drömmer om att restriktionerna ska lättas så jag kan gå till närmaste loppis och leta bland bokryggarna efter logotypen för En bok för alla. Ty en gång ansåg vi det angeläget, att det skulle finnas en bok för alla. Till dess det var strunt samma.

I soffan efter jobbet ser jag på Ullared och på Böda camping på tv för det är ungefär så mycket jag känslomässigt orkar med – men jag drömmer om en teaterpjäs för alla, en konstutställning för alla, en konsert för alla.

För precis som vården inte är rättvis är kulturen inte heller det. De fattiga, de lågutbildade, de rasifierade; de våra som dött i pandemin, för dem, för oss, finns varken scenerna eller boksläppen. För oss finns Mimmi och Reine i fjällen, eller på semestern någon titel från topp tio-listan av spänningsromaner.

En vård för alla innebär att gå till roten med det vi kan rädda människor från. En kultur för alla måste innebära att brodera ut allt det vi kan rädda människor till. En dag kommer pandemin vara över, och vi kommer kunna räkna dess offer. I människoliv och i kulturliv. Vi kommer se siffror och statistik över levande och döda människor, scener och förlag. Bakom varje sådan siffra finns en människa som aldrig mer kommer andas nära, vars händer du aldrig kommer höra applådera i samma takt som dina när ridån faller.

Mot döden och ensamheten står vården och kulturen. På dödens och ensamhetens sida står de politiker som, sedan länge massivt överbevisade, fortsätter hålla privata vinstintressen högre än dina skulderblad under mina händer.

Men ännu är det möjligt att se vård och kultur som viktiga investeringar i mänskligt liv. Det krävs bara en gnutta politisk vilja. Tänk om våra politikers vilja att göra gott bara var en klen skarv av den sjuke eller ensammes vilja att överleva. Då skulle en ny värld snart breda ut sig framför våra fötter.