Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Misstaget om privatisering förgiftar debatten

Äldreomsorg kräver byggnader, som får gå med vinst, och personal, som inte får det. Orsaken till skillnaden är outgrundlig. Man undrar - är det ”privatiseringsmissförståndet” från 90-talet som än i dag förgiftar välfärdsdebatten? \

Publicerad: 24 oktober 2014, 04:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Med posten kom en hälsning från det förflutna: en helsidesartikel från 1994 ur Aftonbladets kortlivade äldrebilaga ”Senior”. Rubriken var ”Privatisera inte vården av äldre – Sverige måste lära av Japans misstag”. Den japanske äldreomsorgsforskaren Kazunori Yamanoi hade gjort flera studiebesök i Sverige och skrivit en avhandling vid Lunds universitet. Och det var jag som hade skrivit artikeln i Aftonbladet.

”Marknaden” fungerar inte i detta sammanhang, hävdade Yamanoi och målade upp en japansk skräcksituation: ”När livslängden ökar och allt fler äldre behöver service kan privata vårdföretag sälja vilken usel vård som helst: 4–20 äldre i samma rum, 50 som delar en toalett, på den nivån ligger standarden i japanska ålderdomshem.” Japan fick sitt första ålderdomshem 1963, med 80 platser.

Artikeln innehöll ett misstag kring vad ”privatisering” innebar. Jag trodde, som många andra 1994, att användarna skulle betala hela kostnaden för sin vård och omsorg. Då blir det dyrt! Få har råd. Det är ett avskräckande perspektiv. Men ”privatisering” innebär i detta sammanhang att privata aktörer utför tjänster på uppdrag av kommuner och landsting. De finansieras gemensamt, med skattemedel.

Kan det vara detta ”privatiseringsmissförstånd” som än i dag förgiftar välfärdsdebatten? Vad ska man tro när Daniel Suhonen i DN 12/10 hävdar att 93 procent av de socialdemokratiska väljarna ”är emot vinst i välfärden”? Siffran måste komma från Katalys, tankesmedjan som finns till för att bekräfta Suhonens världsbild.

Fler privata aktörer i omsorg och vård har inte lett till det inferno som Yamanoi varnade för. Medan det offentliga tidigare aldrig behövde redovisa resultat eller kvalitet har konkurrensen i stället medfört större öppenhet och högre standard överlag.

Pensionärer är den grupp i Sverige som är mest positiva till privata aktörer i välfärden. Det kan bero på att de har störst erfarenhet. Därnäst kommer, skulle jag gissa, de funktionshindrade som har personlig assistans. Funktionshindrade har själva startat många sådana företag. Kommuner och landsting har långa beslutsvägar med alltför lite inflytande för personal och brukare. Och alldeles för lite nytänkande.

Daniel Suhonen var, som ingen längre är okunnig om, talskrivare när Håkan Juholt var partiledare. Han skrev bra tal. Han har skrivit en bok om den tiden och tror att han därmed genomlyser något ruttet i partiet. När boken presenterades blev intrycket det motsatta: att utmanövrerandet av Juholt måste ha varit en livräddande insats för partiet.

”Varför anställde han inte mig i sin stab så att jag kunde hjälpa honom dit han ville?” frågade Suhonen i Björn af Kleens läsvärda intervju i DN. Få världsförbättrare är så öppna med sina personliga ambitioner. Vänsterpartiet fick god hjälp av Suhonens retoriska ansträngningar.

Äldreomsorg kräver byggnader, som får gå med vinst, och personal, som inte får det. Orsaken till skillnaden är outgrundlig. Men det är rimligt att kommuner hellre köper tjänsterna än själva ansvarar för sådana långsiktiga investeringar.

Pensionärer är den grupp i Sverige som är mest positiva till privata aktörer i välfärden. Det kan bero på att de har störst erfarenhet.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News