Malcom Kyeyune: Miljön måste kunna skyddas utan krångliga och dyra tillståndsprocesser

I dagarna har gruvföretaget LKAB förekommit i nyheterna efter att en ansökan om att utöka brytningen av järnmalm i Kirunagruvan fått avslag i mark och miljödomstolen på grund av ett formaliafel i hur bolaget utformat ett samrådsmöte. Denna ganska genanta situation för alla inblandade följer ganska tätt på en politisk kris kring Sveriges cementproduktion, där en stor del av den nuvarande kapaciteten blev hotad av ett annat tillståndsärende som till slut avgjordes av Mark- och miljööverdomstolen. 

LKAB uppskattar själva att hela denna ansökan som nyss fått avslag kostat bolaget runt hundra miljoner kronor, i runda slängar. LKAB:s trångmål blir således ganska lätt att göra nyheter av, och den ilska som fallet i någon mån röner sträcker sig längre än svenskar som har starka åsikter om gruvdrift. 

Just själva notan för ansökningen, och sättet som den avslagits, visar nämligen på en målkonflikt som inte bara finns i Sverige, utan generellt i hela västvärlden i dag.

Det finns en devis som kallas för ”Parkinsons lag”. Lite hårt formulerat lyder denna lag: ”En arbetsuppgift kommer förr eller senare att utvidga sig så att den fyller all den tid som är tillgänglig för att utföra den.” 

Uttryckt på ett annat sätt: om det går att göra ett jobb på två timmar, men det finns tio timmars utrymme att göra jobbet, kommer jobbet att förr eller senare samla på sig så många tillagda bonusmoment och extrauppgifter att den som utför arbetsuppgiften nu ”måste” få tio timmar på sig för att bli klar. Parkinsons lag gäller inte bara tid, utan även resurser: jobb som går att göra billiga men som det finns pengar till om så skulle krävas, kommer förr eller senare att bli precis så dyra att resurserna går åt. Så fungerar byråkratier.

Miljöfrågorna har blivit en allt mer infekterad fråga i dag, från Sverige till Tyskland. Men bland de som faktiskt blir arga och knyter näven åt de strapatser som LKAB eller Cementa får utstå finns det knappast någon människa som tycker att ”miljö” är något hittepå, och att Östersjön bara skulle må bra av att vi dumpade kvicksilver i den tills alla fiskarna dog. 

Miljöförstöring bara för sakens skull är inte direkt en idé med många vänner. I praktiken finns det knappt någon som har något ont alls att säga om syftet och ”målet” med miljödomstolar och miljöskydd.

Det som däremot existerar i dag, i Sverige och annorstädes, är ett jäsande sorts missnöje över vad folk uppfattar som utbredningen av Parkinsons lag. Dessa institutioner blir allt större, och ansökningarna blir allt dyrare och tar allt längre tid – samtidigt är det allt mer oklart om detta har särskilt mycket att göra med att hjälpa allmänheten. 

Byråkratier tenderar att växa så länge de kan växa, oavsett om detta leder till effektivitet eller inte. En sådan frustration finns säkerligen i dag hos ledningen inom LKAB, men även bland många helt vanliga svenskar.

Kort sagt: den politiker som i dag lovar sämre miljö och mer kvicksilver i vårt dricksvatten kommer inte vinna många väljare. Men den politiker som däremot lovar att ta strid mot Parkinsons lag inom våra olika miljöbyråkratier kommer att vinna ganska många nya vänner – både inom och utanför Kiruna.