Mer smuts och lägre löner av ideologiska skäl?

Häromdagen stod jag i ICA-kön bakom en mamma med tre små barn. Hon hade bara 200 kronor att handla för. Kassörskan sorterade vänligt bort den ena varan efter den andra som pengarna inte räckte till. Jag är fortfarande arg på mig själv för att jag fattade för långsamt och inte erbjöd mig att betala det bortsorterade.

Mat tillhör det grundläggande i livet. Veckan innan hade jag läst i Dagens industri vilka jättevinster en del ICA-handlare gör. Blev någon upprörd över det? I så fall har jag missat den kritiken. Nyckeln i vinstkritiken tycks vara begreppet ”skattepengar”. I matbutiken betalar få med skattepengar, i så fall barnbidrag eller andra bidrag.

Företag och vinster är populära politiska hatobjekt, lika flitigt utnyttjade av vänstern som flyktingar och invandrare av högern. Men utan företag som gör vinst skulle det inte finnas några löner eller varor att beskatta.

Nu vill vänstern driva frågan om vinstförbud i välfärden in i nästa valrörelse. Att privata aktörer toppar listorna över god kvalitet påverkar inte det ideologiska vinstmotståndet. Många socialdemokratiska kommun- och landstingspolitiker har förklarat att välfärden inte går att hantera utan privata aktörers insatser. Det minskar inte heller motståndet.

Vinsthatarna lyssnar inte ens till de ideella och kooperativa aktörernas protester mot Reepalu-utredningen. Faktaresistens verkar vara rätt ord här. Hur anser Kommunals ordförande Tobias Baudin att kommunerna ska klara pensionärsexplosionen? Han tillhör dem som envist hävdar att privata aktörer har ”sämre villkor, sämre löner och sämre bemanning”.

Ibland är det så. Ibland är det tvärtom – lönerna sänks vid övergång till kommunen: ”Gör samma jobb – fast nu med lägre lön” som rubriken lyder när Kommunalarbetarens senaste nummer beskriver hur Borlänge kommun återtagit skolstädningen.

Lägre löner och kvalitetsförsämringar är ett faktum: ”Nackdelen är att eftersom så mycket görs bara en gång i veckan är det skitigare”, konstaterar städaren Monica Lindmark. Mer smuts och lägre löner, av ideologiska skäl?

Innehåll och kvalitet i välfärdstjänsterna borde vara viktigast. Ett nytt skräckexempel kom i förra veckans Uppdrag granskning: den offentligt ägda vårdcentralen Kirseberg i Malmö. I en effektiv, lågmäld granskning visade reportern Jorun Collin hur Region Skåne i många år haft en inkompetent läkare där. Medarbetarnas varningar nonchalerades och patienternas hälsa riskerades.

De flesta slutade men ingen kritiker ville framträda med namn, av rädsla för att inte kunna få nytt arbete i regionen. Om en privat vårdgivare misskötte sig som de offentliga gör i Skåne (eller Stockholm) skulle den aktören inte få fortsatt förtroende av politikerna. I ett system där de själva är både uppdragsgivare och utförare går det bra.

I några av remissyttrandena om Reepalu-utredningen påpekas att om vinster förbjuds i välfärden kommer samhällets resurser att gå till andra områden, där det går att göra vinst. Se där ett värdigt mål för Tobias Baudin och Jonas Sjöstedt: Fler stormarknader i stället för fler äldreboenden.

Att privata aktörer toppar listorna över god kvalitet påverkar inte det ideologiska vinstmotståndet.

Åsa Moberg