Menlösa silkesvantar ger terrorresenärer fel signaler

”Här leker de inte tjuv och polis utan al-Shabaab”. Orden yttras spontant av en polisman i Örebro som har god inblick i radikaliseringsfrågor i staden. Platsen han syftar på ligger bland parkbänkar och lekplatser i centrala Vivalla. Citatet återges av terrorismforskaren Peder Hyllengren på Försvarshögskolan som undertecknad talat med.

Nyligen publicerade Försvarshögskolan rapporten ”Swedish Foreign Fighters in Syria and Iraq.” I rapporten framgår det att var tionde svensk terrorresenär har bott eller residerar i Örebro. Vivalla toppar listan över särskilt utsatta områden vad gäller radikalisering. Med sin population på cirka 7 000 invånare inhyser området mellan 25 till 30 terrorresenärer, vilket är den högsta ration i landet. Bland de återvändande jihadisterna är var åttonde från Örebro.

Medan problemet med svenska jihadister tilltog varvades förslag på en nationell stödtelefon med förslag på psykologhjälp och jobbinsatser till återvändande jihadister. Det sistnämnda förslaget kom intressant nog från Rasmus Persson, då centerpartistiskt kommunalråd i just Örebro. Staden som är den tidigare Guantanamofången Mehdi Ghezalis hemstad och där barn i mellanstadieålder, enligt Hyllengren, öppet propagerar för IS på skolor.

Rapporten från FHS är en systematisk och efterlängtad sammanställning av fakta. Den är en lika intressant som förbluffande läsning, åtminstone fram till slutet; då blir det kusligt. Det finns nämligen inga kartläggningar av vad återvändande jihadister gör idag, trots att larmen om terrorresenärer, däribland de som pendlat mellan Sverige och krigszoner, inte minst från just Örebro, har avlöst varandra i mer än två år nu.

Värt att notera i sammanhanget är att en granskning av den vetenskapliga litteraturen om hur man åtgärdar problemet med extremister nyligen ledde Socialstyrelsen till slutsatsen att det i nuläget saknas utvärderade metoder för vad som bör göras. Mitt i denna olyckliga kombination, med några återvändande jihadister som fått skyddade personuppgifter till råga på allt, befinner vi oss idag.

Den 8:e juni i år gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att, med en budget på blott 800 000 kronor, ”ta fram en nationell vägledning för socialtjänstens arbete med enskilda individer och familjer som återvänder från strider för våldsbejakande extremistiska grupper i utlandet”.

Vi befinner oss alltså fortfarande i fasen där fokus ligger på sociala rehabiliteringsåtgärder. I ett land där man länge hyst en otillbörligt hög tilltro till sådana åtgärder föreslår man alltså dylika lösningar även på detta problem, vilket framstår som såväl menlöst som inadekvat.

Ett tips, framfört i all ödmjukhet, till de politiker och tjänstemän som hanterar frågan: den mentalitet som detta signalerar, är lika uppenbar för jihadisterna som för oss andra. Villrådighet och silkesvantar sänder inte ut rätt signaler till någon. Det vi behöver idag är strikta åtgärder.

Situationen i Örebro uppstod inte över en natt. Den är resultatet av en lång utveckling där många ignorerat varningssignaler och inte insett vidden av och allvaret i problemet med jihadister. Örebro är inte unikt i det avseendet.

Det finns skäl för fler kommuner i landet att kväva problemet i dess linda med alla till buds stående medel, även de tillsynes hårda såsom utvisningar, i de fall det är möjligt, eller långa och kännbara fängelstraff.

Anosh Ghasri, frilansskribent och kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande