Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Mats Reimer: Medicinen har blivit mer evidensbaserad – politiken borde följa efter

Det är en gåta varför samhällsvetenskaperna så sällan använder randomiserade studier för att ta reda på vilken typ av undervisning som fungerar bäst, vilken sorts straff som minskar risken för återfall i brottslighet, eller vilken variant av föräldrastöd som gynnar barns livsvillkor.

Publicerad: 15 februari 2021, 04:20

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

SamhällsutvecklingVetenskapForskning

I början av pandemin var det inte bara USA:s president som hävdade att den gamla malariamedicinen klorokin var en verksam behandling vid Covid-19. Även många läkare på svenska sjukhus hoppades på detta utifrån positiva initiala rapporter, men tvivel infann sig snabbt och Sahlgrenska var först i landet med att sätta stopp för denna behandling i mars 2020. Bevisen för nytta var svaga, och klorokin kunde lika gärna vara skadligt. Senare har det däremot visat sig att gamla hederliga kortisonpreparat har en gynnsam verkan vid svår coronainfektion.

Hur vet man egentligen vad som kan hjälpa eller stjälpa? Svaret är att det så gott som alltid krävs randomiserade studier, där lotten bestämmer vem som får en behandling och vem som hamnar i kontrollgruppen. Bara genom lottning kan man skapa två likvärdiga grupper där i bästa fall endast behandlingen är det som skiljer grupperna åt, där det hamnar ungefär lika många unga, gamla, smala, tjocka, tidigare friska eller multisjuka patienter i båda läger. Finessen med lottning är dessutom att den kan jämna ut även påverkansfaktorer som vi i dag inte känner till. Det är i dag otänkbart att godkänna ett läkemedel som inte genomgått randomiserade kontrollerade studier.

Det är då en gåta varför samhällsvetenskaperna så sällan använder randomiserade studier för att ta reda på vilken typ av undervisning som fungerar bäst, vilken sorts straff som minskar risken för återfall i brottslighet, eller vilken variant av föräldrastöd som gynnar barns livsvillkor. Bristen på jämförande effektstudier kan bero på forskningstradition, kanske också på övermod hos de som anser sig besitta expertkunskaper.

Men medicinhistorien visar gång på gång att experters antaganden ibland leder fel. Utan riktiga studier kan vi inte veta hur verksam (eller skadlig) en viss intervention är. Ett av de berömda exemplen på detta är hur många patienter med hjärtinfarkt tidigare fick vissa läkemedel avsedda att minska arytmier (oregelbunden hjärtverksamhet), tills en större studie visade att dessa läkemedel tvärtom ökar risken för att patienten ska dö. Det uppskattas att tiotusentals patienter dött av en behandling som läkarna trodde skulle hjälpa. Man kan se det som en modern parallell till åderlåtning.

Medicinen har långsamt blivit mer evidensbaserad, och politiken borde följa efter. Vetenskapen kan inte svara på värderingsfrågor, avgöra vilka mål som ska prioriteras högst. Men om medlen leder till målen är empiriska frågor och riktiga experiment medlet som borde vägleda oss om vilken policy som fungerar.

Men får man experimentera på medborgarna? Man kan lika gärna vända på frågan: är det inte oetiskt att genomföra massexperiment som inte riktigt går att utvärdera? Som vid ändringar av betygssystem eller socialförsäkringar.

Ponera att vi under det senaste året hade rekommenderat munskydd i hälften av landets städer och bett folk avstå i den andra hälften, då hade vi nog vetat mer om munskydd är bra eller till och med kan ha negativ effekt på smittspridningen, så som statsepidemiolog Anders Tegnell befarade i början av pandemin. Experimentera mera!

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Mats Reimer

Krönikör och barnläkare från Göteborg

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev