Män som slår måste få hjälp att förändras

Många har berörts av SVT-dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson. Under flera år utsattes hon för misshandel av sin ex-partner. Filmen har skapat en debatt om våld i nära relationer, och särskilt mäns våld mot kvinnor. Relationsvåld drabbar båda könen men det våld kvinnor utsätts för av män är grövre och mer systematiskt.

Regeringen har hakat på och vill stärka Nationellt centrum för kvinnofrid, som har som uppdrag att bidra med kunskap till kommuner och regioner. Det är bra, men det räcker inte. Det kanske låter märkligt, men för att förebygga våld i nära relationer måste insatserna i högre grad riktas mot de som slår.

Givetvis ska samhället alltid stå på den utsattas sida. Men det innebär inte att man ska strunta i förövarna. Snarare tvärtom. Kommunerna har en lagstadgad skyldighet att hjälpa personer som utsätts för relationsvåld, men det finns ingen motsvarande lag som tvingar socialtjänsten att rikta insatser mot våldsutövarna.

Kanske är det ett resultat av den radikala ideologi som präglade kvinnojourerna och deras allierade i regeringen på 1990-talet. Deras uppfattning, som skildras i dokumentären Könskriget från 2005, var att våld i nära relationer orsakas av könsmaktsordningen. Konkreta åtgärder som syftar till att få individen att sluta misshandla, en strategi som byggdes upp i Norge under samma tid, avfärdades av kvinnojourernas paraplyorganisation Roks. Behandling för våldsamma män är “förödande”, sa ordföranden.

Men vad som verkligen är förödande är att det radikalfeministiska perspektivet tilläts styra politiken. Strukturanalyser om hur samhället överlag ser ut kan ibland bli ett hinder för konkret arbete mot ett problem. Uppfattningen att de flesta våldsamma män behandlar sina flickvänner illa eftersom mansrollen tillåter det har dessutom fel. De som arbetar med sådana här personer säger att männen nästan alltid får ångest av att de slår, men att de inte kan kontrollera sig själva. Givetvis finns det psykopat-undantag. Men de är få.

Den ideologiska blockeringen har inneburit flera förlorade år i kampen mot relationsvåld. Förvisso har det funnits stödprogram länge, både inom och utanför Kriminalvården, som enligt utvärderingar har gett goda resultat. Men det sker i alldeles för liten skala.

I dag finns rekommendationer från Socialstyrelsen att kommuner bör erbjuda insatser för att få våldsutövare att sluta slå. Men “vilka insatser som avses är inte definierat och inte mycket vidare vägledning eller styrning har getts från den nationella nivån”, konstaterar SKL i en rapport från 2017. En utredning som presenterades i fjol kom fram till samma sak. Utredaren vill att riktade insatser mot förövarna specificeras i socialtjänstlagen. Dessutom behövs ett nationellt kunskapscentrum som kan utarbeta riktlinjer.

Den som misshandlar sin partner ska givetvis ställas inför rätta. 2013 genomfördes en straffskärpning, och det har gett resultat. Den som sitter inlåst kan inte misshandla sin exfru. Men förr eller senare kommer han ut, och då är det bra om det finns ett långsiktigt stöd för hur han ska hantera sina aggressionsproblem och sin dåliga självkänsla. Våld kan aldrig ursäktas och det är inte synd om förövaren. Men den som vill se resultat måste vara pragmatisk och lösningsorienterad.

Karin Pihl, fri krönikör samt ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån