Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Annika Ekvall: Man kan inte lösa ett problem man inte känner till

Vill man bli av med tystnadskulturen på en arbetsplats måste man aktivt odla fram uppriktighet. Det kräver tillit, mod och uthållighet. Det är inte så svårt men lite obekvämt.

Publicerad: 1 september 2021, 06:25

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LedareChefskapArbetsmiljöTystnadskulturen i Göteborg

Jag kan inte göra något åt ett problem som jag inte känner till, har jag sagt hundratals gånger, ofta som svar på meningar som börjar med: ”jag vill ju inte klaga, men..” eller ”det känns som om jag springer med skvaller…”. Men det är ju sant: ska jag åtgärda något så är ju kunskap om att problemet finns steg 1.

Nästa fras brukar vara ”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här”. Men rakt upp och ned brukar vara enklast. Nu är jag ju dessutom varnad. Och då brukar det komma fram vad det handlar om. Ofta visar det sig vara viktigt.

Det ställer förstås krav på hur man tar emot informationen. Jag måste lyssna intresserat, aldrig döma eller chockeras. Även om den andra skriker eller gråter. I de situationerna är det ju extra viktigt att lugnt lyssna på vad som sägs och bortse från hur. Frågan är ju uppenbarligen livsviktig. Inte heller ska jag genast hitta en lösning på problemet. När personen i fråga talat färdigt frågar jag därför vad man vill att jag ska göra. Ska jag agera? Eller vill man bara att jag känner till saken? Vilka andra känner till detta och vad är det okej att jag säger till vem?

Det krävs långsiktigt och uthålligt arbete för att skapa ett klimat som maximerar chansen att viktiga saker kommer fram och kan hanteras. Men det är helt nödvändigt för att arbeta effektivt och få alla att må bra. Få saker är så förödande för arbetsmoral och trivsel som känslan av att man inte får prata om vissa saker.

LÄS OCKSÅ: Fackordförande i Göteborg: ”Tystnad en karriärväg” 

Detta gäller förstås inte bara för enskilda individer – utan i hög grad även för organisationer. Här finns dessutom flera nivåer. Om min personal inte säger allt till mig så kan jag ibland ändå gissa mig till var skon klämmer och lirka fram informationen. Men ju längre avstånd mellan den som upplever ett bekymmer och den som bestämmer, desto större tydlighet och uppriktighet behövs för att det ska finnas en rimlig chans att fatta vettiga beslut.

Vi har ett antal strukturer här och var som motverkar den här tydligheten. ”Bilden av kommunen” är en sådan. Om man bestämmer sig för vilken bild man vill ge av till exempel en kommun så filtreras nästan automatiskt sådant som stör idealbilden bort. Alltför tydliga mallar är också ett problem. Årsrapporter, tertialrapporter och revisioner skapas ofta genom att man fyller i svar på uppstyrda frågor. Ofta är man överoptimistisk och vill ge en bra bild av sin egen del av organisationen. 

Den individuella lönesättningen, som har många fördelar, kan tyvärr också användas för att förstärka tendenserna till skönmålning. Man behöver komplettera med fria frågor om vad som är viktigast att lösa och vilka de största utmaningarna är. Och, som sagt, skapa ett klimat där uppriktighet är naturlig och inte riskabel.

LÄS OCKSÅ: M: Tystnadskulturen är en ödesfråga för demokratin

Det pratas mycket om tystnadskultur nu för tiden. Men ingen har väl aktivt beslutat att införa den? Den uppkommer av att en massa människor väljer att inte berätta viktiga saker för dem som behöver veta. Vill man bli av med tystnadskulturen så måste man aktivt odla fram uppriktighet. Det kräver tillit, mod och uthållighet. Inte så svårt, faktiskt, men lite obekvämt. 

Så, handen på hjärtat – när var du obekväm sist?

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Annika Ekvall

Skribent, vattenvårdsdirektör och enhetschef på länsstyrelsen i Västra Götaland

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News