Daniel Persson: Maffiametoder tas till för att tvinga ihop kommuner

I fjol röstade Ölandsborna återigen om att slå ihop sina två kommuner. Precis som 2009 då de senast röstade om saken vann nej-sidan, den här gången med ungefär 57 procent av rösterna. Går det att få ölänningarna att rösta ja i stället för nej om de får 1,3 miljarder kronor för besväret?

Enligt uppgifter som först presenterades här i Dagens Samhälle (10/1) kommer den parlamentariska kommunutredningen att föreslå att staten ska ta över skulder från de kommuner som frivilligt genomgår en sammanslagning. S, MP och V uppges stå bakom förslaget varför det skulle finnas en majoritet för det i utredningen. Det går säkert att finna stöd för detta även i riksdagen.

Det här är dock egentligen inte politik. Det är närmast att likna vid maffiametoder och kunde lika gärna vara som hämtat ur Gudfadern.

2018 slutade med underskott för var fjärde kommun, 69 stycken. Redan i somras räknade SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog med att 110 kommuner skulle gå back 2019 och utvecklingen väntas fortsätta. Sammantaget uppgår kommunernas långfristiga lån och pensionsskulder till över 800 miljarder kronor.

Att skuldsättningen nu ökar så kraftigt beror åtminstone till stor del på att kommunerna har tvingats acceptera höga kostnader för migrationen – ett politiskt projekt som många medborgare inte har velat ha och för den delen fortfarande inte vill ha. Det har varit oansvarig statlig politik med huvudsakligen kommunala och regionala kostnader.

Det vore rimligt av staten att hjälpa kommunerna. Inte av altruism utan för att det var statens fel. I stället vill de rödgröna använda detta skapade ekonomiska trångmål till att tvinga på kommunerna ytterligare ett politiskt projekt som ingen vill ha. För precis som på Öland vill de allra flesta inte ändra kommungränserna. För siffernissarna i byråkratin är kommunerna rena administrativa enheter. För många medborgare är de mycket mer.

Platsen spelar roll. Vi tittar på samma himmel men marken vi sätter ned våra fötter på, bygger våra hus på och uppfostrar våra barn på är olika. Vad som en gång var administrativa gränser har över tid fyllts med mening av dem som har bott där. Det är inget man vill ändra utan goda skäl –  och sådana saknas i vanlig ordning.

Kommunsammanslagningar är ytterligare ett i raden av politiska hjärnspöken. Det är svårt och dyrt att slå ihop komplexa organisationer. Kostnader som kommunerna själva kommer att få stå för. Det löser heller inte de problem som finns. En glest befolkad kommun blir inte mindre så av att slås ihop med en annan. Avstånd och demografi består.

Att besluten skulle flytta längre från invånarna var ett huvudskäl till att så få ville ha de regionsammanslagningar som den rödgröna regeringen försökte tvinga fram.

Majoriteten i kommunutredningen har tydligen bestämt sig. Den vill se färre kommuner. Och den kommer att ge kommunerna ett val de inte kan säga nej till: Gör som vi vill eller betala skulderna vi har skapat åt er.

Men det här är ingen film. Tvinga inte igenom förändringar som inte åstadkommer något och som ingen vill ha.