Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Malcom Kyeyune: Macrons helomvändning är en fingervisning om vår stundande framtid

På tre år har liberalismens starke man i Europa gått från en sorts utstuderad anti-nationalism till att bli en tämligen stark försvarare av samma nationalism. Varför är då detta viktigt? Tja, det gäller att komma ihåg att Sverige inte är ett land som uppfinner idéer eller politiska trender och att mycket av det som hänt i Frankrike de senaste decennierna även har kommit hit i sinom tid.

Publicerad: 10 december 2020, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LiberalismNationalism

När Emmanuel Macron besegrade Marine Le Pen i presidentvalet 2017 sågs detta som en avgörande seger i kampen mot populismen, nationalismen, och diverse andra dåliga ismer runt om i Europa. Macron kandiderade på en plattform som öppet jämförde Frankrike med ett startup-företag i Silicon Valley, snarare än någon sorts uråldrig ödesgemenskap. Således hyllades hans seger från Washington till Stockholm och många kolumner skrevs om denna liberalismens ”starke man”.

I dag har allt detta ändrats, och förändringen är intressant. Med början i de enorma gula västarna-protesterna, men framförallt som följd av återkommande terrordåd och etniska motsättningar i Frankrike, har Macron sakta men säkert ändrat hela sin framtoning. Om ”fienden” för två år sedan var den lågutbildade franska kvinnan på landsbygden, som vägrade att lära sig att programmera i javascript – och som därmed drog ner den entreprenöriella potentialen i Frankrike som en ”startup-nation” – är det i dag helt andra figurer Macron vänder sig mot.

Fienden i dag är snarare den religiösa muslimska fanatikern, som med sin salafism uppmanar till våld mot majoritetssamhället. Fienden är också den inåtblickande, konservativa invandraren, som nöjer sig med att isolera sig med andra av sitt slag i olika förorter, vilket leder till inte bara en geografisk men även kulturell och språklig segregation i Frankrike. Och fienden är också – och det är här vi blir som mest problematiska, åtminstone i progressiva västerländska ögon – den lärare, universitetsprofessor eller aktivist som predikar olika former av upplösande identitetspolitik; ideologier som vill dela upp människor i hudfärg och genus, snarare än att föra dem samman som medborgare i republiken.

På bara tre år har således liberalismens starke man i Europa gått från en sorts utstuderad anti-nationalism till att bli en tämligen stark försvarare av samma nationalism, och den franska republiken mer generellt. Varför är då detta viktigt?

Tja, annat än de rent uppenbara skälen är det värt att komma ihåg att Sverige inte är ett land som uppfinner idéer eller politiska trender, utan helt enkelt kopierar dem och vässar på dem ytterligare. När socialdemokrati var det nya röda kopierade vi socialdemokratin; när Tony Blair sågs som framtiden förkroppsligad kopierade vi glatt den tredje vägen. När genusvetenskap och identitetspolitik blev samtidens hetaste idéer började våra tidningar svämma över av beskrivningar av ”svarta kroppar” och deras diverse öden här i Sverige.

Mycket av det som hänt i Frankrike de senaste decennierna har över tid kommit till Sverige; våra två länder har ganska liknande problem, och Macrons helomvändning är därmed något av en fingervisning om vår stundande framtid. Den svenska socialdemokratin har redan i dag tappat allt intresse för diverse predikningar om att svensk kultur överhuvudtaget inte existerar eller att ”Sverige” bara är ett par linjer på en karta. Men den sortens aggressiva försvar av Sverige och det svenska statsskicket i linje med det som går att skåda nere på kontinenten har ännu inte riktigt börjat... ännu.

Troligen är det bara en tidsfråga innan Macron ser sig omsprungen av oss svenskar när det kommer till värnandet av den urgamla nationen, tyvärr. För här i landet lagom är vi inte särskilt bra på att komma på egna idéer; men när vi väl anammat en ny idé som för oss framstår som framtidens melodi tenderar vi att omfamna den mycket mer entusiastiskt och gå till långt större överdrift än upphovsmännen själva!

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Malcom Kyeyune

Skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Ämnen i artikeln:

LiberalismNationalism

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News