Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Lokalt ansvar betalar sig – även i skolan

I Sverige finns en stark tro att centrala beslut är bättre beslut och en naiv tilltro till att det går att styra stora verksamheter med centrala direktiv och ordergivning. Och när det går åt skogen är det ingen som vill ta ansvar för misslyckandet. Inte ens på ministernivå, verkar det. Titta bara på skolan.

Publicerad: 9 juni 2014, 07:02

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


De regionala utvecklingsfonder som skulle stödja det lokala näringslivet har samlats till en nationell koncern, styrd från huvudkontoret i Stockholm, där man har rudimentär kunskap om de personer och företag som man är satta att stödja.

När kooperationen är i kris så är åtgärden självklar: Koncernbildning och centralstyrning. Hittills har det bara förvärrat krisen.

När skolan är i kris höjs ropen på förstatligande, som om en byråkrat i en kontorsmodul på Skolöverstyrelsen (eller vad man nu hittar för namn på den nygamla myndigheten) automatiskt är mer kompetent att leda skolan i Strömsund än vad lärare och rektorer i Strömsund är.

Utanför Stockholm är övertygelsen om centrala beslutsfattares kompetens inte lika hög.

Det här är en spänning som sannolikt kommer att växa med åren, om ingenting görs för att åtgärda problemet. Och det är en spänning som har en lång rad icke önskvärda effekter.

Den kanske mest skadliga effekten är den uppgivenhet som skapas i de organisationer som ska verkställa de centrala besluten. Varför ska den lokala bankchefen bry sig om att Kalle Olsson är mytoman om inte den lokala bankchefen behöver ta ansvar för krediten till Kalle Olsson?

Och varför ska den anställde i Konsumbutiken anstränga sig litet extra om det inte syns varken i lönekuvert eller annat, när beslutsfattarna styr via blanketter och rapporter i stället för genom kundkontakt och nära samarbete med butikspersonalen?

När jag utbildade en avdelning inom Rikspolisstyrelsen i konsten att fatta beslut påpekade jag vikten av att förstå hur de olika medlemmarna i en ledningsgrupp ser på sin roll och att förstå vad som händer om gruppmedlemmarna har individuella mål som inte stämmer med organisationens mål, så fick jag höra att “Om man ingår i en ledningsgrupp är det väl självklart att man arbetar för organisationens mål.” Det är tyvärr ingen ovanlig inställning i Sverige. Det är också en inställning som gör det lätt för psykopater, vars enda intresse är att främja den egna karriären och ekonomin, har så lätt att hamna i toppen på stora centraliserade företag och förvaltningar.

Organisationer där de lokala beslutsfattarna ges ett eget ansvar, där de får resurser och befogenheter som motsvarar ansvaret, och där ansvar utkrävs, lyckas oftast bättre.

Det är ingen slump att Handelsbanken är den bank som är mest stabil och har de lägsta kreditförlusterna, för där har de lokala kontorscheferna makten.

Det är inte heller någon slump att ICA är dominerande inom livsmedelshandeln, för i ICA är det de lokala butiksägarna som har makten och också ett egenintresse av att anpassa verksamheten till kundernas krav och önskemål, samtidigt som de kan dra nytta av de gemensamma resurserna i koncernen.

Mondragon-kooperativen i Spanien har en liknande organisation, men med alla anställda som ägare. Där är varje enskilt kooperativ begränsat till 100 medlemmar, och koncernfördelarna skapas genom samarbetsavtal mellan kooperativen. Detta för att undvika de nästan oundvikliga motsättningarna mellan “vi här nere” och “De där uppe.”

Ska Sverige – och inte minst den svenska offentliga sektorn – bli bättre och effektivare måste man släppa tron på centraliseringens välsignelse.

När jag gjorde lumpen upptäckte vi snabbt att det bästa sättet att sabotera verksamheten var att följa varje order till punkt och pricka, utan att ta egna hänsyn till verkligheten. Så är det även i det civila.

Det är bara genom att ge förtroende, befogenheter, resurser och ansvar till människor som står i den verklighet där besluten ska verkställas, som verksamheten kan anpassas btill behoven och mindre resurser förbrukas på onödig byråkrati. Och detta fungerar bara om ansvar utkrävs vid misslyckanden och där framgångar belönas.

De som är verksamma i offentlig sektor måste fundera över hur demokratin ska kunna förenas med att de anställda i offentlig sektor får mer inflytande över sitt arbete och incitament att självständigt arbeta mot de mål som politikerna ställer upp.

Varför ska den lokala bankchefen bry sig om att Kalle Olsson är mytoman om inte den lokala bankchefen behöver ta ansvar för krediten till Kalle Olsson?

Per Ahlström, Författare och debattör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News