Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Lokalpolitiken hör hemma i riksdagen

När allt kommer kring kom ju nästan allt att handla om riksdagsvalet. Kloka människor kommer förmodligen räkna ut att kommuner och landsting spelade mindre roll än nånsin 2014. Ändå är det där, längst ut på den demokratiska kartan, som verkligheten finns.

Publicerad: 22 september 2014, 04:01

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Så här ett par dagar efter valet är det knappast nån idé att skriva ännu lite mer om blockpolitikens död, om valets segrare och förlorare. Det mesta är väl sagt, tror jag. Så då kan vi väl börja ägna oss åt det som verkligen pågår i riket, för om detta har det talats på tok för lite.

Egentligen är det ju bedrövligt att nästan allt kom att handla om riksdagsvalet. Medan kommuner och landsting förmodligen spelade mindre roll än nånsin i valet 2014. Trots att det är där - i skolor, omsorg, kollektivtrafik; ja, ända ner till parkbänkar och öppettider på bibliotek - som verkligheten finns. Och jo, jag vet att all verksamhet på något sätt också hör ihop med vilka som styr i den förhatliga hufvudstaden, men det förändrar inget i sak. All politics is local. Vilket kom bort i år.

Jag, född i Stockholm och utan nämnvärd släkt därutanför (inga sommarstugor att våldgästa, inga älgpass att sukta efter), vet faktiskt förödande lite om landet därutanför. Där finns en ryslig massa skog, vatten och människor som flyttar därifrån. Jag gjorde delar av min värnplikt på udda platser, och därefter har det varit si och så med kunskaperna, om man undantar det jag lärde mig om Ätran och Nissan, medan jag ofta blandade ihop Pite och Ume älv.

Vi är inte så många av den sorten, de flesta jag känner har minst en gammal släkting som bor på nån pittoresk plats, dit de vallfärdar under längre ledigheter. Därför är de också långt mer intresserade av äldreomsorgen och butiksdöden i Norrlands inland. Men det betyder också att de hamnar i ett dilemma, där de gärna vill ha kvar landsbygden som ett levande museum (eller lekland) fast å andra sidan har de själva redan fastnat i den lockande storstadens garn, med femtio restauranger inom ett par kilometer, mängder med nöjen och butiker. Det som skulle bli några år i stan med jobb blev radhus, barn och två bilar.

Vi har pratat på tok för lite om det här. Visst, hela Sverige ska leva, men hur gör man det när tjejerna i hemtjänsten är fem år yngre än dem som de ska ta hand om? När unga - först tjejerna - inte kan komma bort från skogsbrynet fort nog? När en utkonkurrerad industri blir ett dråpslag för bygden? När bil och körkort är något man bara måste ha?

Missnöjet växer. Ofta kanaliserat till enstaka saker; ett musikhus, en vårdcentral. Ett rödlyse.

Det är det här politik måste handla om. Vardagen, och inte bara runt Kungsholmen.

Efter fem år som yrkespolitiker är man för långt från postcykeln eller stämpelklockan eller lärarrummet. Det är likadant med hemortskänslan. Man måste fortsätta driva lokala ämnen, även i riksdagen, och göra det bättre än nu. Annars känner sig folk hemma bortglömda.

Att skicka riksdagsmän tillbaka till sina yrken är trams, och slöseri med resurser. De bär på viktig erfarenhet, och när de slutar kan den användas bättre. På hemmaplan. Så att vi kan fortsätta diskutera vardagen, för det är ju där politiken hamnar.

Men det förändrar inget i sak. All politics is local. Vilket kom bort i år.

Calle Fridén, fackligt aktiv byggnadsarbetare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev