Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Mats Reimer: Låt oss tala om kvaliteten på förlossningsvården

Att föda på sitt lilla lokala BB kan både framstå som tilltalande och tryggt. Men händer det något är det en falsk trygghet, då även lågriskförlossningar ibland drabbas av oväntade komplikationer som personalen inte kan hantera.

Publicerad: 6 december 2021, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FörlossningsvårdKris i förlossningsvårdenVårdkvalitetMats Reimer

Förlossningsvården är åter i fokus. Barnmorskor säger upp sig, då de upplever en orimlig arbetsbörda. Gravida kvinnor är oroliga för bäckenbottenskador och kräver kejsarsnitt. Det protesteras mot att mindre förlossningsavdelningar läggs ned. Men i denna mediebild av total kris kommer en del aspeker av vården i skymundan.

Målet med förlossningen är ett friskt barn och en frisk mamma. Sverige har ur den synvinkeln en sjukvård som presterar bland de bästa i världen. Och en sak som bidragit till detta är rimligen att man lagt ned små BB. Med för få förlossningar får inte personalen någon större erfarenhet av att ta hand om om svåra komplikationer – helt enkelt därför att dessa fall är ganska ovanliga.

När jag var ung och under utbildning till barnläkare fick jag en gång flyga i väg med helikopter för att hjälpa ett kritiskt sjukt nyfött barn. Det lilla fylket i Norge hade på den tiden blott hundratusen invånare, betjänade av ett litet centralsjukhus och tre ännu mindre akutsjukhus med var sin förlossningsavdelning. Jag tror inte att alla dessa BB ens hade jourhavande gynekolog och i vart fall inte barnläkare. 

När ett av småsjukhusen oväntat fick en svårt sjuk nyfödd som förlorat mycket blod blev det kortslutning hos vårdpersonalen; även om behandlingen var självklar och enkel var det först när vi anlände från centralsjukhuset som blodtransfusion kom i gång. Blodet var kallt från kylskåpet, vi drog upp det i sprutor som värmdes under den rinnande varmvattenkranen. Efter rask blodtillförsel fick barnet fin färg och började andas själv. Det gick tack och lov bra, barnet lades i kuvös och flög med oss till barnavdelningen medan mamma fick följa efter i ambulans.

Att det fanns kvar så många små akutsjukhus i detta fylke trots sämre medicinsk säkerhet handlade om lokalpatriotism och omsorg om lokala arbetsplatser. En kommun var till och med ovillig att förbättra vägen till den större orten med centralsjukhuset – kunde ambulansen snabbt ta sig fram ökade risken för nedläggning av lokalsjukhuset. Invånare samlade in pengar för att köpa en datortomograf till lokalsjukhuset i förhoppningen att en större investering skulle säkra fortlevnad. De lovade också givarna att om deras sjukhus lades ned innan de hann finansiera en CT-maskin, då skulle pengarna gå till något annat lokalt projekt, och absolut inte gå till centralsjukhuset.

Att Norge några år senare valde att flytta huvudmannaskapet för slutenvården, från fylkena till större regionala statliga hälsoföretag, berodde nog delvis på att lokalpolitiker inte klarade att hålla i yxan och lägga ned sjukhus som var för små.

Det kan verka tilltalande att föda på sitt lilla lokala BB, men händer det något är det en falsk trygghet, då även lågriskförlossningar ibland drabbas av oväntade komplikationer som i exemplet ovan. Det krävs en viss volym på verksamheten för att kunna ha beredskap för katastrofer. Av samma skäl tycker de flesta läkare att hemförlossningar är en dålig idé.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Mats Reimer

Krönikör och barnläkare från Göteborg

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev