Daniel Persson: Låt kommunerna slippa verka i Lustiga huset

Stora ingrepp i den grundläggande struktur som bär upp tillvaron hör av fullt förståeliga skäl till ovanligheterna. Bara en dåre skulle vilja stå på ett konstant skiftande underlag. Det är förmodligen därför det verkar vara halva konceptet med Lustiga huset. Trapporna rör sig, golvet flyttar sig och är man som vuxen inne mer än fem minuter kommer ens förstånd att bli kvar där.

Därför genomför vi inte stora skattereformer så ofta. Att pilla lite hit och lite dit går för sig men de stora dragen ligger kvar under lång tid. Det innebär också att den som får för sig att det är dags för något mer genomgripande har ett ansvar.

Partierna bakom Januariöverenskommelsen är överens om behovet av en stor skattereform. Vissa vill minska statens intäkter, andra öka dem. Resultatet kommer förmodligen i bästa fall att vara en omfördelning. Inget nödvändigt fel i det, men partierna har alltför enögt fokus.

Eftersom stora reformer av det här slaget görs så sällan vore det att kasta bort den att endast bry sig om statens intäkter. Om engagemanget faktiskt bottnar i en vilja att skapa en stabil grund för samhället att bygga på framgent måste hänsyn också tas till kommuner och landsting. För någonting behöver förändras.

Generella statsbidrag är väl en nog så god ordning, men alltför mycket kanaliseras genom riktade bidrag. Även om flest är riktade mot skolan kommer ingen del av välfärden undan. Gemensamt för de riktade bidragen är att de gör mer skada än nytta. De kommer med förbehåll och krav, och de minskar kommunernas och regionernas möjlighet att styra sina verksamheter på bästa möjliga sätt. Pengarna behövs – men pekpinnarna gör det inte.

Att staten har en aldrig sinande vilja att detaljstyra verksamheter den inte har med att göra verkar vara ett bestående faktum. Så förefaller också vara fallet med oviljan att ta ansvar för de egna ansvarsområdena. Polisen är typexemplet på statliga ansvarsområden och verksamheten är därmed givetvis kroniskt underfinansierad. I gengäld tvingas kommunerna lägga pengar på att städsla ordningsvakter – i den utsträckning de alls tillåts göra detta. Pengar som hade kunnat läggas på till exempel skolan.

Det rimliga vore förstås att staten lade pengar på att upprätthålla inre säkerhet och kommunen på att tillhandahålla en god skolgång. I stället infinner sig en beklämmande dans där ansvar, inflytande och finansiering för en rad viktiga verksamheter i tysthet byter partner. Knack på axeln: Huvudmannens tjuvdans.

Felet sitter inte hos kommunerna och regionerna. Det sitter hos staten som inte klarar av att låta andra sköta sina uppdrag. Eftersom det verkar vara ett fenomen som är tämligen oberoende av vilka partier som för tillfället innehar regeringsmakten kanske det är dags att se över möjligheten att trygga finansieringen för kommuner och regioner på ett annat sätt.

Bjud in brett och utred vilka uppgifter som ska skötas av vilken av det offentligas olika nivåer och hur finansieringen av detta ska säkras. Sen kan vi göra en stor skattereform. Men kasta för allt i världen inte bort den på omfördelningar av statens intäkter.