Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Låt inte klickjakt fördumma det offentliga samtalet

Det vore bra om poliser, politiker och andra offentligt anställda funderade igenom vad som är målet med deras digitala närvaro. Alla vi som på olika sätt företräder det offentliga bör vinnlägga oss om att vara goda föredömen på nätet, snarare än bli avskräckande exempel som så småningom kan dyka upp i krishanterarnas powerpoints. \

Publicerad: 27 oktober 2016, 05:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LokalpolitikPolisenKrishanteringSociala medier

För några veckor sedan läste jag att färre svenskar nu använder Twitter, för första gången sedan starten. Min spontana tanke var att detta kan slå undan benen för krishanteringsindustrin!

En av de bästa sakerna med att sluta med politik var att slå av notifieringarna från twitter-appen och aldrig mer behöva förklara/ta avstånd från diverse olämpliga tweets som någon miljöpartist obetänksamt publicerat. Jag tror att mina tidigare partisekreterarkollegor alla känt samma frustration inför att hantera enskilda personers drastiska uttryck i jakt på nätbekräftelse.

Jag kan också förstå lokalpolitikers irritation över att när de facebookar och twittrar om det dagliga slitet kring handlingar och nämndssammanträden, så är det få som lyssnar. Men om man (medvetet eller av misstag) uttrycker sig olämpligt får man genast bekräftelse.

I en medielogik där det är mer intressant att publicera negativa nyheter så handlar detta oftast om sådant som grova ordval – som personen ångrar strax efter publiceringen – eller en retweet av en person med extrema värderingar som man inte kollat upp ordentligt eller att man sprider vidare drevuppgifter som är falska.

Det är inte bara politiker som vill bli sedda på nätet. Närvaron av poliser i sociala medier har ökat kraftigt de senaste åren. Många poliser motiverar sin närvaro med att man vill ge sin bild av yrkets vardag, vid sidan av de officiella kanalerna. Det är i grunden något bra. Jag tror att det kan öka polisens demokratiska legitimitet om fler får en inblick i de insatser som kåren gör och att poliser hörs i samhällsdebatten. Det innebär också en maktdelning inom poliskåren avseende vilka som får uttrycka sig, vilket inte minst visat sig vara viktigt i debatten om polisens omorganisation.

Dock lider förstås poliser av samma problem som lokalpolitikerna. Väldigt få medborgare nås av alla statusuppdateringar om det dagliga arbetet. Det som får riktigt genomslag är om/när man uttryckt sig kontroversiellt. När den svenska polisen utvärderade sin digitala närvaro för några år sedan såg man samma farhåga – att ”dras med i jakten på gillanden” i stället för att värna sitt egna tilltal som myndighet. Denna risk är rimligtvis större för en enskild polis än från myndighetens officiella konton.

Reaktionerna blir ofta hårda när poliser uttrycker sig olämpligt, med all rätt. Å andra sidan är ju poliser utbildade i att kunna sänka konfliktnivåer och agera professionellt i pressade situationer. Poliser måste kunna hantera att tappa ansiktet, inse att man spridit något olämpligt och be om ursäkt. Trots att kollektiv bestraffning är det värsta jag vet så känner jag ju själv hur mitt förtroende för kåren sjunker om en enda polis sprider rasism, virala lögner eller struntar i att kolla källor på spektakulära uppgifter.

Jag skulle önska att både politiker, poliser och andra offentligt anställda funderade ett varv på vad målet är med deras digitala närvaro. Vilket pris är man beredd att låta kollektivet betala för att individen ska få uppmärksamhet? Och hur kan vi som på olika sätt företräder det offentliga visa hur vi är ett gott föredöme på nätet, snarare än att än agera avskräckande exempel i krishanterarnas powerpoints? Det är en intressant fråga att diskutera.

En av de bästa sakerna med att sluta med politik var att slå av notifieringarna från twitter-appen och aldrig mer behöva förklara/ta avstånd från diverse olämpliga tweets som någon miljöpartist obetänksamt publicerat.

Anders Wallner, krönikör Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News