Låt din fattiga gamla mamma flytta in

Vi har sedan länge vaggats in i en falsk förvissning att staten tar hand om oss. Det kanske fanns en tid när våra institutioner fungerade ypperligt, från daghem och skola till sjukvård och äldreomsorg. Så ser det inte ut i dag, med långa omsorgs- och vårdköer.

I länder där man inte räknar med hjälp från staten bygger man själv starka sociala skyddsnät. Familjer, släkt och vänner bor tillsammans och hjälps åt med allt. Här i Sverige är det ”var man för sig”.

Att lita till statens stöd leder till falsk självständighet. Du blir oberoende av andra men också socialt klen. När staten inte kommer till din undsättning har du ingen annan att vända dig till. Dina barn – som också har vuxit upp med autonomi som ledstjärna – har sina egna liv att sköta och räknar inte in dig i sin sfär. Några djupare bekantskaper har du inte odlat, och plötsligt förbyts den sköna självständigheten till kall, avgrundsdjup ensamhet.

I Sverige finns i dag, enligt en rapport från Pensionsmyndigheten, en kvarts miljon fattigpensionärer. Det är nära nog en fördubbling på tio år, och de flesta är kvinnor. Vad gör Sveriges stolta feministiska regering åt detta? Och varför har inget gjorts redan för ett decennium sedan? De som skapat pensionssystemet bör sätta sig ner och åtgärda bristerna, förekomsten av fattigpensionärer är ovärdigt ett välfärdsland.

För att få kallas välfärdsland måste alla inkluderas i välfärden, inte bara vissa grupper. Kanske är vår självbild felaktig, kanske måste vi släppa bilden av det rika Sverige. Eller så måste våra politiker agera, och det helst igår.

Att lyfta alla pensionärer över fattigdomsgränsen skulle kosta runt 4,5 miljarder kronor varje år. Utslaget på varje pensionär rör det sig om ungefär 1 700 kronor i månaden, enligt Pensionsmyndighetens beräkningar.

Vi har råd! är en slogan som har hörts i många sammanhang de senaste åren, men då har man bortsett från den halva miljon äldre som i dag lever i fattigdom. Innan någon nästa gång utbrister att ”vi har råd” eller i politiska sammanhang konstaterar att Sveriges ekonomi är urstark borde en tanke skänkas åt alla fattiga gamla. Att påstå att landet är rikt men inte åtgärda fattigpensionärernas tillvaro är en skymf som lätt spär på populismen.

Ett konkret exempel: höj momsen på kultur. Det är inte kulturfientligt att tänka att den som har råd att läsa en dagstidning och gå på operan också har råd att hjälpa en fattigpensionär att få en något drägligare tillvaro.

Jag ska inte själv falla i tankefällan att staten är den enda som kan hjälpa fattigpensionärerna. Utomlands är det inte ovanligt att mormor bor i gäststugan och att pensionärer bildar kollektiv eller hyr ut delar av sitt boende till studenter. Det kan även göras här.

Vi måste börja tänka mindre ”stat” och mer ”kollektiv” och ”familj”. Ring inte till tidningarna för det obligatoriska snyftreportaget om gamla mammas servicehem är undermåligt, eller om hon inte har råd med mat när hyran är betald. Röj hellre ut gästrummet och låt henne flytta in. Känns det ovant att föreställa sig att bli mambo i vuxen ålder? Kom då ihåg att tiden går fort: snart kan det vara du själv som hungrig vänder på slantarna och önskar att barnen låter dig bo hos dem.

Känns det ovant att föreställa sig att bli mambo i vuxen ålder? Kom då ihåg att tiden går fort: snart kan det vara du själv som hungrig vänder på slantarna och önskar att barnen låter dig bo hos dem.

Anna Ekelund Nachman