Mats Reimer: Låt barn som inte följer könsmallen vara i fred

Personer med könsdysfori/transsexualism synes vara av minst tre rätt olika kategorier; det finns yngre barn (mest pojkar) som redan före puberteten betett sig som det andra könet, det finns den snabbt växande gruppen med tonåringar (mest flickor) som plötsligt debuterar i eller strax efter puberteten (ibland kallat ROGD, ”rapid onset gender dysphoria”), och så de (mest män) som först i gott vuxen ålder inte längre vill leva som ”cis”, som Caitlyn Jenner.

Termerna cis och trans har tidigare använts mest inom kemi där de är varandras motsatser i beskrivningen av hur molekyler är sammankopplade; i våra dagar betecknar cis också de cirka 99 procent av oss som inte är trans, utan tillfreds med det kön som efter okulärbesiktning tilldelats oss vid födelsen.

Som barnläkare har jag haft anledning att läsa på lite om tidigt debuterande könsdysfori, alltså barn som på förskolan eller lågstadiet inte känner sig som det kön deras kropp är. Den forskning jag kan hitta talar för att en stor majoritet av dessa barn efter genomgången pubertet inte längre kommer uppleva könsdysfori. Siffrorna varierar lite i olika studier, men en vanlig siffra som brukar nämnas är att kring 80 procent kommer bli nöjda som cis om inget görs. Däremot kommer många, kanske majoriteten av dem, bli bi- eller homosexuella.

Den som är förälder till ett yngre barn som helt eller delvis vill bete sig som det motsatta könet bör därför vänta lite och se tiden an, det lär klarna om könsdysforin går över eller blir bestående. Men så var det detta med att puberteten också bygger om kroppen. För de som fötts i en pojkes kropp, men senare vill göra om kroppen till att se mer kvinnlig ut, skapar puberteten oönskade förändringar som det är svårt att ändra på: manlig kroppsbyggnad med bredare skuldror och smalare höfter, större adamsäpple och djupare röst, större underkäke och haka, manlig behåring i ansikte och på kroppen. Det är lite lättare att i efterhand ge en från början kvinnlig kropp ett manligare utseende, i alla fall ovan bältet.

För ungefär en av fem unga pojkar med tidig könsdysfori kommer med tiden puberteten upplevas ha förvärrat problemen, medan hos fyra av fem går könsdysforin över och de accepterar sin manliga kropp. Om sjukvården med läkemedel i stället stoppar puberteten och sedan ger östrogen kommer pojkens kropp på många sätt utvecklas till en kvinnas, även om könsorganen inte ändras.

Också hos de med tidig könsdysfori som fötts som flickor verkar diagnosen i de flesta fall försvinna av sig själv, om inte vården intervenerar. Pubertetsblockerare har flera konstaterade biverkningar, men en skulle kunna vara att en större andel fortsätter ha könsdysfori och därför önskar gå vidare med ”könsbekräftande” behandling. Även den som inte väljer underlivskirurgi (som ofta ger besvärliga komplikationer) blir i alla fall en livslång patient på endokrinologiska mottagningen, i behov av hormonrecept och medicinsk uppföljning.

Om bara cirka en av fem har glädje av tidig behandling med pubertetsblockerare verkar det inte rimligt att erbjuda behandlingen till alla barn med könsdysfori. Om naturen får ta hand om pubertetsutvecklingen får alla en frisk vuxen kropp, och den minoritet som inte finner sig tillrätta med den kroppen får vi hjälpa så gott vi kan när de blivit myndiga. De nuvarande rekommendationerna där Socialstyrelsen gett klartecken till pubertetsblockering redan vid de första tecknen på pubertetsstart (Tannerstadium 2) får betecknas som en experimentell behandling med okända konsekvenser.