Kyrkan måste få oss att lämna skyttegravarna

För en tid sedan var jag på en middag i brokigt sällskap. Under huvudrätten tog en av de många gästerna upp regeringens flyktingpolitik. En pensionerad dam la ner besticken och berättade med tårar i ögonen att hon inte kan prata om migration med sina vuxna döttrar. ”Jag vill ju inte förlora kontakten med mina älskade barn och barnbarn.” Vi blev fler runt bordet som vittnade om liknande erfarenheter i folkvandringens tidevarv.

Inte sedan folkomröstningen om kärnkraften 1980 har ett politiskt ämne haft sådan polariserande sprängkraft.

Runtom i Sverige har frågan om flyktingar grävt skyttegravar mellan familjemedlemmar. Vänskapsband klippts. Arbetsrelationer påverkats. En borgerlig bekant har separerat från sin fru som är miljöpartist. ”Droppen var när jag märkte att hon skämdes för mina åsikter inför sina vänner.”

Det är sorgligt att kyrkoledare för Sveriges största kristna samfund i samband med årets viktigaste familjehögtid valt att lansera Juluppropet för citat en ”human migrationspolitik”. Man kräver att partierna återuppväcker den gamla flyktingpolitiken, med frikostiga regler för uppehållstillstånd och anhöriginvandring. Human betyder människovänlig.

Om man väljer att inte skriva under uppropet för att man tror på andra politiska lösningar för att lindra världens lidande är man således inhuman. Omänsklig. Ärkebiskop Antje Jackelén delar ut en stenhård julklapp till mig och hundratusentals andra medlemmar i Svenska kyrkan. Jag har länge funderat på att lämna på grund av den politiska agendan under religiös täckmantel.

Kyrkans ovärderliga själavård och sociala arbete har hållit mig kvar. Juluppropet har fått mig att bedrövad gå ut på kyrktrappan och stänga kyrkporten bakom mig. Generositet är en kristen dygd. Kyrkan ska uppmana oss att hjälpa vår nästa men inte föreskriva exakt hur. Det är bedrövligt att flera partiledare taktiserande skrivit under uppropet och förvandlar kyrkorummet till en valstuga.

Julens profet Jesaja talar om Fridsfursten som bringar fred i människors hjärtan. Under medeltiden i Norden utlystes under högtidliga former julfrid och skärpta straff utmättes om den stördes. I bondesamhället trodde man att djuren kunde tala under julnatten och fick inte dödas. Snaror plockade bort i skogen och bössan ställdes undan. Den 24 december 1914 la tusentals tyska, franska och brittiska soldater ned vapnen vid fronten i Flandern.

Under kvällen började tyskarna tända ljus i små julgranar och ställa stearinljus på skyttegravarnas bröstvärn, medan de sjöng ”Stille Nacht! Heilige Nacht! Snart stämde engelska röster in i julpsalmen,”Silent night! Holy night!”.

Ömsesidiga försäkringar om att ingen skulle skjuta, fick soldaterna att klättra ur skyttegravarna. De möttes i ingenmansland för att begrava sina döda och fira julafton. Kristendom är försoningens religion.

Kyrkans roll är att ena, inte att splittra. Själva ordet religion kommer från latinets religare som betyder binda samman. Så ska religion fungera, som ett kitt mellan människor. Att finna något högre på djupet inom oss som förenar. Vi behöver en kyrka som får oss att lämna skyttegravarna.

---

Läs även biskop Eva Brunnes replik: Det är ingen politisk agenda som driver oss

Jenny Sonesson