Jona Elings Knutsson: Kvinnor som utsatts för övergrepp får ingen vård

World of no sex abuse. Det är inte bara ett viktigt mål utan “Sveriges enda forskningsinriktade specialistklinik för vuxna patienter som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen” läser jag på deras hemsida – wonsa.se. Jag hamnar där när jag söker på internet efter Gita Rajan. Under min AT hörde jag en lunchföreläsning med Gita. Hon lärde ut hur man kan fråga om och lyssna på kvinnors berättelser om övergrepp. Hennes råd var handfasta och ett av dem bär jag med mig extra nära: ha båda fötterna på golvet och lyssna.

Många söker sig till Gita och hennes kollegor. Det kommer nya hela tiden, och ungefär 150 stycken står i kö berättar Gita när jag får tag på henne. Det måste kännas hopplöst att stå i en lång kö när man mår dåligt.

Jag ringer upp Sjukvårdsrådgivningen på telefonnummer 1177 och kommer snabbt fram till en sjuksköterska. Jag påstår att jag varit utsatt för ett övergrepp för länge sedan men mår dåligt över det nu. I Dagens Nyheter bekräftade nyss Lotti Helström, överläkare vid mottagningen för våldtagna på Södersjukhuset, att den uppföljande vården efter sexuella övergrepp och sexuellt våld är eftersatt. Men någon form av stöd hoppas jag ändå bli erbjuden av Sjukvårdsrådgivningen.

Att få tag på Gita är till skillnad från Sjukvårdsrådgivningen mycket svårt eftersom hon jobbar extra för att ha råd att jobba med det hon brinner för, kvinnor som utsatts för övergrepp. Stockholms Läns Landsting, SLL, vill inte finansiera verksamheten och hänvisar till att de vill bygga upp en egen. Dessutom tycker de inte att Wonsa arbetar evidensbaserat, och det är kritik att ta på allvar.

Men de utsatta kvinnorna vill ha hjälp nu. Samhällsekonomiskt är vårdens passivitet en förlustaffär eftersom de som utsatts för övergrepp konsumerar annan vård i hög utsträckning. Till exempel lider många av kroniska smärtor och psykiatriska sjukdomar som kostar sjukskrivningar och många och långa besök på olika vårdinrättningar.

Sjuksköterskan på Sjukvårdsrådgivningen är tyst länge i luren. Hon förklarar att hon läser för att hitta en instans jag kan vända mig till. Till sist berättar hon var min närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning ligger. Men har de kompetens att ta emot mig, undrar jag. Sjuksköterskan säger att det har de.

“De enda som tjänar på att våra patienter inte ska få bli så friska och starka att de med stolthet och hög röst kan berätta vad som hänt dem på ett trovärdigt och sammanhängande sätt är förövarna”, säger Gita.

Jag sätter båda fötterna i golvet för att orka ta emot detta. Samtidigt som landets kvinnor med en mun ropar ”Me too!” vägrar samhället betala vård för de som behöver.

Jag överväger att ringa den psykiatriska öppenvårdsmottagningen som Sjukvårdsrådgivningen tipsar om, men det tar emot. Gita förstår mig. Många av hennes patienter känner att de inte blivit sedda eller trodda när de sökt vård.

”Du kan alltid börja på din vårdcentral”, säger Sjukvårdsrådgivningen när jag hänger kvar i luren. ”Lycka till, hoppas att du får hjälp.”