Kvinnor har ett försprång när robotorna tar över

Som ung levde jag med en man som ville vara förberedd på den stora katastrofen. Det skulle alltid finnas mat hemma så att vi kunde överleva en tid. När han dog 1988 ändrades mitt synsätt: det går att förbereda sig, men det troliga är att människan dör ifrån sina förberedelser.

Det finns ett sug efter dystopier, mörka förutsägelser. Är vi så rädda för vår egen död att vi hellre fantiserar om hur allting går under? ”Så här upphör världen” heter en nyutkommen roman av Philip Teir, som fått många lovord för sin skickligt frammanade undergångsstämning.

I fackboken ”Homo Deus”, Gudsmänniskan, ger historikern och författaren Yuval Noah Harari en bild av en värld där datorer och robotar har tagit över. Ett fåtal miljardärer härskar över arbetslösa och maktlösa massor. Människor behövs inte. Författaren lade vältaligt ut texten hos Skavlan förra veckan.

I denna nya tid kopplas internet in i människornas kroppar med inopererade chip och organ. Kopplade till hjärnan kan de prestera bättre än de ”naturliga”. Framtidens idrottsrekord kommer att sättas i paralympics, inte i vanliga olympiska spel, trodde Harari.

”Vi vet inte vad våra barn ska utbilda sig till för att finna nya arbeten i den världen. Det kan bli den största ekonomiska och politiska frågan för det kommande århundradet”, säger han i Dagens industri Weekend. Då får jag svårt att hänga med i hans svartsyn.

Hur nytt är problemet med utdöda yrken? På 1970-talet kände jag en man som hade börjat sitt yrkesliv som biografmusiker på stumfilmstiden. Kvinnliga pensionärer jag kände hade varit telegrafister eller telefonister i manuella telefonväxlar. Stansoperatris var ett vanligt yrke.

Har föräldrar de senaste 100 åren kunnat veta vad deras barn borde utbilda sig till? Förskolläraryrket har inte ens funnits så länge. Dataprogrammerare, spelutvecklare eller omvärldsanalytiker kunde min föräldrageneration inte föreställa sig. Rockmusiker, javisst, men Beatles och Stones måste tänka på sin framtid, sa vuxna till oss.

De fattade ingenting, tyckte vi. Det kanske är likadant nu? Unga har länge fått orientera sig i en värld som deras föräldrar inte kan överblicka. Den behöver inte vara sämre eller farligare. Människoframkallade megakatastrofer som 1900-talets två världskrig kommer knappast att upprepas.

Donald Trump och Jimmie Åkesson och andra ”gränsfixerade” politiker har fokus bakåt. Något ska bli stort – igen. Kanske är det huvudpersonen, mannen? För kvinnor i västvärlden är ju läget odiskutabelt bättre nu.

”Människan kan arbeta fysiskt och kognitivt. Om datorer är bättre på båda delar – vad är då värdet för människan på arbetsmarknaden?” undrar Yuval Noah Harari. Där har kvinnor ett bättre utgångsläge, ett ointagligt försprång. De har i årtusenden fått öva på att betraktas som överflödiga, uteslutna från utbildning och arbetsmarknad.

Den stora politiska frågan när robotar och datorer utför allt mer arbete blir hur vi lyckas omfördela de samlade resurserna. Individens människovärde och ekonomi måste kopplas loss från positionen i arbetslivet.

Framtidens idrottsrekord kommer att sättas i paralympics, inte i vanliga olympiska spel.

Åsa Moberg