Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Jona Elings Knutsson: Kvinnokamp kan föras i både knytblus och bikini

Mäns motståndsmode glorifieras, men så fort kvinnor klär sig för kamp ska det problematiseras. Kvinnors klädsel är ett evigt trätoämne. För avklätt, som en hora, eller för påklätt, som en nucka. Det blev tydligt förra veckan när tusentals kvinnor samlades på flera håll i landet och bar knytblus i solidaritet med Sara Danius.

Publicerad: 26 april 2018, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FeminismJämställdhet

Ibland är det lätt att vara rebell. Ibland krävs inga brinnande barrikader, ibland räcker det att synas. När Marlene Dietrich anlände till Paris 1933 höll omvärlden andan. Hon bar nämligen byxor, ett plagg som franska kvinnor endast hade laglig rätt att bära om de cyklade eller red.

Men det är 85 år sedan, kanske du tänker nu. Men den franska byxlagen revs officiellt upp först 2013. Och i Sverige de senaste veckorna har människor rivit upp himmel och jord över, håll i er nu, rosetter på skjortslaget. Att kvinnor till stöd för Svenska Akademiens avsatta sekreterare Sara Danius bar knytblus fick i all sin enkelhet enorma proportioner. Hur kan det vara så?

Knytblusen har träffat hårdare än knytnäven eftersom härskartekniken osynliggörande kom på skam. Som kvinna är det nämligen ett uppror nog att endast synas. Jag tänker på en t-tröja från tonåren vars bröst pryddes med texten “I am a woman and if I live I fight”. Det är lätt att göra motstånd när livet självt är motståndshandlingen.

Kvinnors klädsel är ett evigt trätoämne. För avklätt, som en hora, eller för påklätt, som en nucka. Signalerar fel klass, som knytblus eller blåblus. Signalerar fel kön, som byxan på franska kvinnor utan häst eller cykel eller som när Byggnads femton man starka styrelse lät sig fotograferas i sådana rosa mössor som förra året lanserades av amerikanska feminister som “pussy hats”.

Bränna behån är fel, topless på stranden är läckert. Rakat huvud för manshaftigt, sjal på huvudet tecken på en kvinna offer för mäns hedersförtryck. Gärna kvinnor i underkläder på stadens reklampelare, så länge de är sexiga som i klädkedjornas säljkampanjer och inte har mensfläckar som i Liv Strömqvists teckningar.

Det faktum att tusentals kvinnor förra veckan bar knytblus fick dessutom whataboutismen att slå nya rekord i sociala medier. Tyckare sprutade ur sig fenomen betydligt viktigare att uppmärksamma än systematiska sexuella övergrepp subventionerade av en nobel församling.

Som att en kvinna vars bluskrage liknar en sjal inte förmår sig till annat än motstånd mot övergrepp, om det nu är för futtigt. Som att rosetten förhindrar motstånd mot orättvis asylpolitik, mot kriget i Syrien, den dåliga skolan, undersköterskornas eller tågstädarnas arbetsförhållanden. Som att en kvinna alltid endast är sitt yttre och förslavad av utseendet eller bristen på detsamma.

Kvinnor har gjort uppror och förändrat världen i alla tänkbara plagg och kreationer. Så har också män, men deras motståndsmode har glorifierats. Hur många upprorsmakare har exempelvis inte burit det estetiskt tveksamma plagget basker och kommit undan med det. Hur ironiskt är det inte att den man som begått övergrepp under Svenska Akademiens skyddande vingar beskrivs som kandidat att hålla “stilskola för unga män”.

Så länge övergrepp räknas som stil är jag gärna out of fashion. Jag äger ingen knytblus, men if I live I fight.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Jona Elings Knutsson

Specialistläkare och författare

Ämnen i artikeln:

FeminismJämställdhet

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News