Kronisk panik är också en sorts gemenskap

Om det ska sättas ett namn på tidsandan så är det kroniskt paniktillstånd. Knappast någon kan ta del av nyheterna numera utan att drabbas av panik. Frågan är bara över vad. Gemenskaper kan uppstå på lustiga sätt. Jag tror att en faktor som alltmer för grupper samman idag är när vi får panik över samma saker. Inriktningen på vår hysteri avslöjar vilka vi är och styr vilka vi känner att vi hör ihop med.

Vissa läsare kommer att få fysiska panikkänslor av att exempelvis få veta att det pågår öppen narkotikaförsäljning inne på länssjukhuset i Sundsvall. Sjukhusledningen hänvisar till polisen som i sin tur svarar att de faktiskt åker dit titt som tätt, men att de också har många andra arbetsuppgifter som kräver deras tid. Så det verkar svårt att få bukt med att knarklangare agerar öppet. Inne på ett sjukhus.

Givetvis tycker alla att det är en förfärlig nyhet. Men hugget i magen, pulshöjningen och spänningen i käkmuskulaturen, den infinner sig bara hos vissa.

Men andra kanske istället drabbas av panik inför att 40 procent av världens insektsarter riskerar att dö ut vilket kan få väldiga konsekvenser för ekosystemen. I sjukvården råder konstant akut kris. Polisen står vid sammanbrottets rand. Även i politiken råder kris och demokratin räddas med en hårsmån från odemokratiska krafter. Listan skulle kunna förlängas till varje upptänkligt samhällsområde. Jag vill att ni ska ha panik, sa Greta Thunberg i Davos. Hys inga tvivel. Det finns inte en tidningsläsande svensk som inte har total panik över något. Endast fokus varierar. Finns det överhuvudtaget några problem av normal storlek längre?

Grupper skapas på till synes märkliga sätt. Den förbjudna känslan som ingen låtsades om var att det blev socialt mysigt när den lokala närbutiken utsattes för rån en dag. Med distans till händelsen verkade det till och med som att butiksinnehavaren också tyckte det. Plötsligt pratade folk med varandra i affären. Blombuketterna stod i rader på disken. Kunderna började hälsa när de kom och gick. Det blev mer som Paul McCartney sjöng att det var i Penny Lane. Folk bröt sina vanliga trista cirklar. Så klart att det var hemskt, det där med rånet. Men ärligt talat, var det inte samtidigt värmande att gå här och oroa sig tillsammans? För plötsligt hade vi blivit mer av ett grannskap.

Det där är en sida av mänsklig psykologi som kan verka enormt provocerande, men som egentligen är begriplig. På samma sätt som döden kan komma som en befrielse både för den sjuke och de anhöriga, kan en olycka eller ett kristillstånd ge en euforisk bieffekt för ett fragmenterat samhälle. Paradoxalt nog verkar många vara lyckliga på de stora manifestationerna. De ger en temporär känsla av samhörighet (och saknad när den klingar av och vardagen återvänder), en gemensam prövning som vi måste lösa tillsammans.

Men det kroniska paniktillståndet ger oss inte den förlösningen. Grupperna uppstår, men utanför kommentarsfälten saknas arenor där breda grupper kan kanalisera sin hysteri. Läsaren kan inte göra ett dugg med sin panik inför öppen narkotikaförsäljning på sjukhuset. Det är ett nyhetsflöde som man måste börja inta i försiktiga doser. Man får andas i en påse och försöka tänka på något annat ett slag.

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop