Kriminella äger skolan och rektorn är rädd

GÄSTKRÖNIKA  I början av 90-talet drev en kusin och jag krogarna Den Galne Kocken i förorterna Haninge och Rissne. Kriminella vill gärna visa att de går på de finare krogarna och att de har råd att bjuda stort och brett. Några av dem blev snabbt våra stamgäster. Vi blev vittnen till hur kriminaliteten gick ned i åldrarna.

Redan då var skolfolket rädda för att trampa fel i integrationsdebatten och därför vågade de inte säga ifrån när skolmiljöerna utnyttjades av de kriminella. De rekryterade bland grundskoleelever – barn under 15 år slipper ju straff.

År 2002 hade jag blivit journalist. Parallellt med andra granskningar hade jag som sidoprojekt att samla på mig material om kriminaliteten i Stockholm. Projektet blev så småningom en bok, i vilken jag följde två unga män i deras brottskarriär. Den av medier och polis utpekade ”Gudfadern” Milan Sevo utgjorde i boken exempel på den sorts idol och förebild som personer med våldskapital hade blivit på många platser i Sverige.

När boken kom var det fortfarande fult att diskutera den onda cirkel som fanns i våra invandrartäta förorter. Boken fick inte det gehör jag hade hoppats på: att lärare och annan skolpersonal skulle läsa den och bättre förstå varför kriminaliteten fått grepp om vissa platser.

Vid lunchtid i fredags körde jag och en bekant med inblick i kriminella kretsar på Nygatan i Södertälje när tumult plötsligt uppstod. Vi trodde att det var en bilolycka, men hade bråttom och körde förbi kaoset. Några minuter senare ringde det i min mobil. En guldaffär hade rånats av beväpnade män. Många av butiksägarna hade med risk för livet sprungit ut för att hjälpa guldsmeden och stoppa brottslingarna från att fly.

Vid fyratiden på lördagsmorgonen kastade någon in en handgranat i frisörsalongen mittemot guldsmeden. Frisören hade tidigare prejat rånarnas bil och tvingat dem att lämna bilen och fly till fots. Tre av de fyra kunde senare gripas av polis.

I lördags intervjuades rikspolischef Dan Eliasson i Sveriges Radio. För bara två år sedan förklarade han självsäkert att polisen skulle få bukt med gängkriminaliteten och morden i dess spår. Nu lät han uppgiven. Eliasson presterade även en felsägning som kommer att bli en framtida klassiker och som ringade in integrationsmisslyckandet: ”Vi måste inom en hyfsad närtid se till att livsvillkoren blir bättre i flera utav de här länderna.”

Samma eftermiddag ringde en vän, vars brorson i snart ett år jobbat åt en kriminell liga som styr en grundskola. Han har stulit pengar av sina föräldrar, av andra släktingar och gett till ligan. Han har också tvingats sälja stöldgods åt ligan. Vi åkte till det matställe som tonåringarna hänger på.

”Du ska visa mig respekt” sade tonåringen som är en av ledarna till mig. ”Det betyder att du ska vara rädd för honom”, översatte min bekant. Tonåringen sa också att de, ligan, ”ägde” skolan. ”Den här skolan är deras revir, de styr kriminaliteten här”, förklarade min bekant.

På kvällen beskrev jag vårt samtal på Facebook. Omedelbart rasslade det in kommentarer och meddelanden från nio lärare, en rektor samt många föräldrar till barn som farit illa på liknande sätt.

Jag kontaktade rektorn som säger sig vara jätterädd för eleverna. Varför flyttar inte skolan på eleverna, frågade jag. Svaret: ”Det handlar om pengar, skolorna får betalt per elev, de vill ju inte ha dåligt rykte och därför förlora pengar.”

I morgon hålls blocköverskridande samtal om extremism och nazism. Miljöpartiet har redan aviserat en önskan om att införa en särskild straffskärpningsgrund ska införas för hot, våld och trakasserier mot journalister.

Absolut. Journalister är en utsatt yrkesgrupp och vi tackar för omtanken. Men känslan är att de många andra offentliga yrkeskategorier vars arbetsvardag ständigt är kantad av våld och hot går under riksdagens radar. Det är ohållbart.

Det är sådana här dagar jag önskar att jag kunde klona mig själv och gå ut och sätta mig i alla skolor med problem för att dokumentera och rapportera så att riksdagsledamöter och regering blev tvungna att ta situationen på allvar.

Jag såg den här utvecklingen börja för snart trettio år sedan och det har bara gått utför. Hur ser det ut om tio år?

Nuri Kino, författare, journalist och grundare av A Demand For Action