Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Kommunerna hotas av maktsugna rikspolitiker

Om man dömer efter mediebevakningen är det i riksdagen som samtliga viktiga beslut tas. Riksdagen stiftar förvisso lagarna, men i praktiken sköts välfärdssamhället av över 40 000 folkvalda och en miljon anställda i kommuner och landsting. Samt av privata leverantörer, som erbjuder alternativ och gör ett värdefullt jobb.

Publicerad: 11 september 2014, 09:54

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


I stor utsträckning märker den enskilde väljaren till vardags inte vilka som befolkar Kanslihuset. Konkreta beslut om skola, vård, omsorg och samhällets infrastruktur fattas av folknära politiker som Péter Kovács (M) i Höganäs, Stig Henriksson (V) i Fagersta och Niklas Nordström (S) i Luleå.

Det kommunala självstyret är 152 år. En absolut hörnpelare i vår demokrati. I likhet med andra organisationsformer fungerar det mesta bättre när ansvaret för hur problem ska lösas decentraliseras till lägsta möjliga nivå, helst ända ner på verkstadsgolvet. I valrörelsen har denna kloka princip knappt berörts.

I stället har debatten handlat om hur självstyret ska inskränkas, särskilt inom välfärden. Med förslag till petimäterstyre, detaljregleringar, förstatliganden och begränsningar av rätten att välja leverantörer och partners. Var­ifrån kommer denna förlegade önskan om att ledas av en stark statlig hand?

Måhända är det välmenande men dessvärre redan prövat med dåliga resultat. På riksnivå ägnar sig politiker ofta åt ideologiska symbolfrågor, medan lokalpolitiker tvingas söka pragmatiska lösningar.

Så vem bör bestämma hur skola, vård och omsorg ska skötas? Vill vi inte längre att kommunerna ska svara för välfärdens kärna?

Riksintressen jagar makt på kommunernas bekostnad. I dag kan vi exempelvis se hur Väns­terpartiet, Sverigedemokraterna och Folkpartiet går i allians med agitatorerna från Lärarnas Riksförbund för att förstatliga skolan och centralisera lönebildningen.

Poängen med det kommunala självstyret är att motverka centralstyre. Medborgarna kommer närmare makten då de väljer sina egna lokalpolitiker. Självstyret är en garanti för demokratisk mångfald; den senaste mandatperioden har hälften av landets kommuner haft ett annat styre än i riksdagen.

Ändå är det alldeles för få lokalpolitiker – oavsett färg – som sätter sig upp mot rikspartierna. De accepterar av obegriplig anledning diverse odugligförklaringar (läs Jan Björklund!) och nynnar med när regleringar som kraftigt begränsar deras eget handlingsutrymme propageras för i riksdagen.

Att staten inte är någon genväg till paradiset är därför något som Sveriges Kommuner och Landsting ständigt tvingas påpeka för alla som lider av guldfiskminne eller lever på tro allena.

Det kommunala självstyret är 152 år. En absolut hörnpelare i vår demokrati. I likhet med andra organisationsformer fungerar det mesta bättre när ansvaret för hur problem ska lösas decentraliseras till lägsta möjliga nivå, helst ända ner på verkstadsgolvet.

Mats Edman, Chefredaktör Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev