Kommuner kan lära av Stöttecentret i Hässleholm

Ibland stöter man på en verksamhet som verkar för bra för att vara sann. När jag för några år sedan föreläste på anhörigdagar i Hässleholm presenterade talaren före mig en imponerande verksamhet som varit igång några år: ”Stöttecenter” för människor med psykiska funktionshinder.

Där fanns utbildad personal som svarade i telefon dygnet runt och lokaler att träffas i. Om det inte hjälpte med en telefonkontakt fanns två sängplatser där det gick att lägga in sig själv, utan läkarbeslut, om ångesten blev outhärdlig i ensamheten hemma.

Det lät som ett projekt som avslutas efter högst tre år? Sådana har jag sett många genom åren och skrivit om. När projekttiden går ut brukar verksamheten upphöra. En utvärdering kan visa att allt fungerade bra och var mycket uppskattat både av patienter och personal, men tyvärr tog pengarna slut.

Så var det inte här. Idén och namnet kom från Köpenhamn och detta är ett permanent inslag i den kommunala omsorgen i Hässleholm. Varje gång jag tänkt nämna verksamheten i någon föreläsning eller artikel har jag för säkerhets skull ringt och kontrollerat att den finns kvar.

I december 2019 fyller den tio år. Nu har jag varit där, på Första Avenyn 9, fem minuter från järnvägsstationen. Lätt tillgänglig för alla, eftersom Stöttecenter vänder sig till alla – i en kommun med 51 000 invånare.

Det berättar enhetschefen Malin Påhlsson och skötaren Teffic Agusi över en kopp kaffe. De som är påverkade av droger eller alkohol, eller hemlösa, får dock bara komma in för rådgivning om vart de kan vända sig. Det görs ingen reklam för verksamheten, men människor hittar hit. 2010, det första året med statistik, kom 191 besökare månaden i snitt. Nu är siffran 282. Antalet telefonsamtal per månad har ökat från 287 till 740.

Huset var först äldreboende. Nu är det LSS-boende för personer med psykiska problem. Det är en fördel ur bemanningssynpunkt, det finns alltid personal på plats. Ur andra aspekter är det inte idealiskt, säger Malin Påhlsson. Av säkerhetsskäl måste ytterdörren hållas låst.

Mycket är unikt med detta kommunala vårderbjudande. Inga journaler förs. Ingen behöver uppge sitt namn. Med 51 000 invånare måste det vara kö till de båda sängarna? Inte alls, de står för det mesta tomma.

En till två gånger i månaden sover någon över, med vanligt täcke, bolltäcke eller kedjetäcke. Det är tunga men biverkningsfria hjälpmedel som hjälper oroliga kroppar att få lugn. Ungefär samma effekt uppstår i avslappningsfåtöljen, med lugnande musik. Där sitter det nästan alltid någon, berättar Teffic Agusi. De som har svårt att slappna av kan sitta där en timme eller två, så kommer lugnet.

Det första året gick det att se en effekt i minskad inläggning på psykiatrisk klinik, men den uppstår bara en gång. Om minskningen av slutenvårdsbehovet skulle beräknas i dag måste Hässleholm jämföras med någon likvärdig kommun. Vem ska göra det, när ingen utanför kommunen vet att verksamheten finns? Det är dags för en vetenskaplig utvärdering av detta osannolikt kloka psykiatriska öppenvårdserbjudande.

Åsa Moberg, journalist och författare