Malcom Kyeyune: Kommunal budget är inte flyktingars huvudbry

Bara för att tidningarna slutar skriva om ett problem så behöver det inte betyda att det är ur världen. Euro-krisen är ett exempel. Sveriges migrationskris ett annat.

Den svenska politiken på området har än så länge bestått i att lova väldigt mycket ("Mitt Europa bygger inga murar!") för att sedan hastigt ändras när situationen blir ohållbar. Sverige hade öppna gränser och en generös flyktingpolitik ända tills gränserna stängdes och politiken slog om, utan att någon riktigt hängde med eller att politiken verkligen förankrades.

Att undvika tvära kast är ofta positivt, men för att göra det krävs att man öppet och förutsättningslöst diskuterar framtiden innan den sker. Två sådana framtidsfrågor framstår som viktiga att vädra idag, om vi vill undvika trubbel längre fram.

Den första har att göra med anhöriginvandring. När lagen skärptes så inskränktes som bekant rättigheterna för många asylsökande att ta hit anhöriga till landet. Trots vad en del påstår så avskaffades dock inte anhöriginvandringen, och den nuvarande lagen är hursomhelst menad att sluta gälla 2019. Enligt den nya prognosen som kom i dag onsdag räknar Migrationsverket med att avgöra cirka 84 000 anhörigärenden i år, dessutom räknar man med omkring 35 000 nya asylsökande.

Socialdemokraterna i Malmö gjorde nyligen ett utspel där man krävde att staden inte skulle behöva ta emot några flyktingar alls under 2018. Detta är inte ett gott tecken för framtiden. Hultsfreds kommun har redan - olagligt! - "stängt" sin flyktingmottagning genom att helt enkelt vägra att ge nyanlända som själva söker sig till kommunen hjälp. Det är egentligen ofattbart att hela kommunfullmäktige inte sitter bakom lås och bom. Regeringen har dock valt att ignorera ett flagrant exempel på kommunalt lagtrots, och gissningsvis är anledningen helt enkelt att man inser att lagen inte är hållbar - åtminstone inte om man befinner sig i Hultsfreds nuvarande situation.

Problemen slutar dock inte här. Staten tar fullt finansiellt ansvar för flyktingar i två år, därefter hänvisas de till kommunalt försörjningsstöd. Detta är en tickande bomb av sällan skådade mått. Lagen om eget boende gör att flyktingar idag kan bosätta sig var de vill i landet, om de lyckas säkra ett eget boende. Hur många av dessa flyktingar låter socialtjänstens långsiktiga budgetutveckling i mottagarkommunen agera ledstjärna i valet av boendeort?

Vem har egentligen budgeterat för detta? Att skapa ett Sverige där kommuner känner sig tvingade att göra som Hultsfred - och helt enkelt ignorerar lagen - är inte en smart lösning. Om våra lagar inte längre är praktiska, ändra dem!

I dagsläget så verkar vi gå mot en framtid där många redan ansträngda kommuner kommer kunna välja mellan att gå i konkurs, stänga skolor, eller skära ner på bland annat socialbidrag, antingen för alla invånare (politiskt självmord!) eller bara för nyanlända.

Det sämsta man kan göra är att bara låta detta ske. Avskaffa ebo, stärk det kommunala utjämningssystemet, eller gör det lagligt för kommuner att neka nyanlända socialbidrag om kommunens ekonomi helt enkelt inte klarar av att hantera fler inflyttningar. Gör någonting, vad som helst, men för Guds skull, uppmuntra inte att kommuner att börja behandla Sveriges författningssamling som en a la carte-meny.