Knätofsens tid är förbi – slöjan här för att stanna

Flygbolaget SAS slöjförbud är egentligen det enda rätta. Varje företag borde få lov att anställa precis vem de vill enligt sina egna kriterier. Nu är det inte riktigt så.

Den som applåderar SAS regler anser sällan att ryska Aeroflot gör rätt när de bara anställer unga, snygga och smala flygvärdinnor. Eller om ett svenskt företag endast skulle anställa män, blondiner eller folk med svenskklingande efternamn. Alltså blir villkor som i princip bara drabbar muslimska kvinnor smygrasism. Säkerhetsaspekten som ibland anförs är löjlig. Är man rädd att slöjan kan falla över ögonen bör man neka alla med långt hår och endast anställa folk med snagg.

Det svenska samhället ogillar religion men är blint för sin egen religiositet och traditionsbundenhet. Ingen vill jobba på julafton eller söndagar, man älskar påskägg och luciatåg, och drömmer om skolavslutning i kyrkan. Den egna trostillhörigheten är mysig - andras uppfattas med skepsis.

Det finns definitivt fler sätt att se på slöjan än som endast kopplad till religion eller patriarkalt tvång. Den hetsiga slöjdebatten lockar mer än den avskräcker: det västerländska samhällets hot om förbud - snarare än religionen eller patriarkatet - triggar tjejer att beslöja sig. Den som bär slöja är en underdog som gör uppror. Slöjan blir en markör mot majoritetssamhället.

Modet i allmänhet har på senare år blivit mer påklätt, tv-serier som norska Skam har beslöjade karaktärer som förebilder. Bland unga kvinnor i väst, med utländska rötter men med mammor som sällan täcker håret, är slöjan en symbol för självständighet. Tuffa väljer de att ställa sig utanför de delar av samhället som de tycker skevar, som till exempel mäns krav på kvinnors tillgänglighet.

Att via slöjan skapa ett psykologiskt avstånd till det motsatta könet kan stärka tjejer och ge dem makt. En slöja visar på ett alternativt sätt att se på kvinnligt och manligt och värderar kvinnligheten högre genom att särskilja bäraren från den manliga normen.

Jag älskar att man i Sverige ska kunna välja vad man vill - att både kunna anspela på sin sexualitet i minimala kreationer - givetvis enligt principen ”se men inte röra” - eller iförd slöja göra sig privat även för betraktarens öga.

Allmänheten äga ej tillträde till mitt hår, mina axlar, min urringning, mina lår. Den som retar sig på att inte få se en kvinnas hår bör fundera på varför den blir provocerad.

Ofta hörs att man ska ta seden dit man kommer men knätofsarnas tid är förbi och slöjan är här för att stanna. Det är ett faktum vare sig man krumbuktar bakåtsträvande som SAS eller följer med den nya tiden såsom man gör på IKEA, SL och många vårdföretag och livsmedelskedjor.

Kvinnans garderob är aldrig hennes egen. Förr förfasade man sig över urringat och kortkort, nu hetsar man upp sig över ett stycke tyg i håret. Anledningen som anförs är att man vill rädda kvinnor från förtryck, men få saker är så förnedrande som att bli räddad mot sin vilja. En befriare som pådyvlar befrielse är bara en annan slags förtryckare.

Anna Ekelund Nachman, journalist, liberal debattör & begravningsansvarig Judiska församlingen i Stockholm