Klasskamp, Las-strid och liberalismens död

Vad kommer prägla 2018? Efter ett ganska svängigt 2017 där M tappade och sedan återvann väljare från sitt buffertkonto i SD-banken står allting egentligen där det stått de senaste åren: utan chans på tydliga regeringsmajoriteter efter valet. Risken är att journalisterna fortsätter vispa upp regeringsfrågan istället för att ta tag i de sakfrågor som faktiskt bubblar under ytan.

Låt oss vara optimister och se ett valår som präglas av realpolitisk konflikt och strid. Tre trender tror jag kan sätta färg på valåret 2018:

1. Klassanalysens återkomst. Mycket talar för att ordet klass kommer uttalas mycket oftare 2018 än de föregående 25 åren. Efter att C:s Annie Lööf och L:s Jan Björklund i Almedalen dundrat om ”det nya klassamhället” är det nu vänstersidans tur. Under våren presenteras sociologen Göran Therborns stora klassutredning ”Klass i Sverige” med ett trettiotal medverkande forskare.

Dessa beskrivningar tillsammans med LO:s Jämlikhetsutredning som börjar släppas i vår kommer få vänstersidan att vilja och kunna tala klass som de inte gjort på länge. Högern vill tala om det ”nya klassamhället” som enbart består av nyanlända och vänstern vill peka på att den stora massan är förlorare när kapitalets elit drar ifrån. Den som avgår med segern om klassbegreppet kan vinna valet. Räkna med klasstrider.

2. Strid om strejkrätt och anställningsskydd. Nya Moderaterna med Fredrik Reinfeldt i spetsen ville ha fred med facket och skrotade i över ett decennium alla tankar om att skrota eller förändra anställningsskydd och fackliga rättigheter. Istället försvagades facken med höjda avgifter. Slutstriden sköts upp. Under det förvirrande paraplyet ”Svenska modellen” kunde både socialdemokrater och moderater rymmas.

Nu har M grävt upp Las-yxan och sällat sig till de mer stridsberedda och fackföreningsfientliga småborgarpartierna och direkt arbetarfientliga SD. Dessutom har strejkfrågan rullats upp med strejken i Göteborgs hamn och en utredning om konfliktåtgärderna. Plötsligt vill de borgerliga och SD ge sig på fackets fundament och fästet för just den svenska modell som de sagt sig värna. För S och LO borde det vara den perfekta striden. Men de måste vässa sina argument för att inte förlora mot en enad höger.

3. Liberalismens död, socialismens och konservatismens högkonjunktur. Över hela världen stärks konservativa krafter som flirtar med det bruna och rädda, och likaså en demokratisk socialism som tar ett kliv ut från mittzon och attackerar ojämlikheten. Jeremy Corbyn leder Europas starkaste socialdemokrati, Bernie Sanders kunde vunnit mot Trump.

Energin förs mot kanterna och de som inte har något att säga i denna kraftmätning ställs offside. M renar sig från Reinfeldt, Socialdemokraterna från Sahlinismen och bägge väljer en traditionell linje med ordning, hårda tag och integration. Sannolikt är det de som vågar gå längst ut mot respektive ideologisk medvind och ändå stå kvar som vinner bataljen om regeringsmakten. Både Mp och L har tappat förmågan att sätta segel och Kd är helt överspelat när Sd och M tar det konservativa ressentimentet i anspråk.

Och tänk vad skönt det vore med en svensk riksdag med bara fem partier i höst.

Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och författare