Kärlek och hat kräver mänskliga måltavlor

Den som läser den här krönikan kan se hur skribenten ser ut bara genom att flytta blicken ett par centimeter. Är det inte udda att något så irrelevant alltid får en så framträdande plats? Ingen skugga alls må falla över den enskilda tidningen – så ser helt enkelt den självklara publicistiska normen ut i dag. Men visst är det en intressant norm värd att fundera på?

Det brukade inte vara på det sättet. En artikel var en artikel. Nu kan läsaren grunna över om det ändå inte går att se spår av texten i det där ansiktet. Anar man inte förklaringen till rader man ogillat i de där retliga ögonbrynen och den arroganta pannan? Eller kanske skönjer man något skarpsinnigt i den där blicken och tycker att det rimmar med vad man uppskattat i texten. Vilken esprit! Numera görs varenda avsändare så personlig som möjligt. Det påverkar hur en läsare reagerar på det man läser.

Nyhetsrapportering påminner om väderleksprognoser. I grund och botten ska det vara en tämligen homogen produkt. Ett institut kan hålla en högre kvalitetsnivå än ett annat och göra färre misstag. Men om två meterologiska institut ger i grunden olika besked har vi ett problem – det går inte att nischa sig genom att systematiskt göra avvikande prognoser. Och vi förväntar oss att hitta i stort sett samma bild av dagshändelserna i nyhetsrapporteringen, oavsett vilken kanal vi använder för att läsa rubrikerna. Det dagliga nyhetsflödet blir en dussinvara, som kranvatten. Betalningsviljan blir därefter.

Men även för vatten kan betalningsviljan vara skyhög – om bara vattnet får en personlig form: den designade flaskan med det egna karakteristiska uttrycket. På samma sätt har spalterna fyllts av skribenter som ska fungera som individuellt starkt särpräglade avsändare. Affärsstrategin är elementär.

Avsky riktad mot media och avskyvärda läsarmejl är ett annat intressant samtidsfenomen. Förklaringarna är många. Men en av dem lär ligga just i den alltmer personliga ansatsen.

För det är mot det personliga som vi riktar känslomässig energi. Vare sig det är kärlek eller hat kräver heta känslor mänskliga ansikten som måltavlor. Ingen bemödar sig att älska eller hata anonyma text-tv-rubriker. Men i ansiktet finns en ruggad yta där känslor kan få fäste. Haveristen som har en konflikt med myndigheten riktar gärna sin starkaste avsky mot de enskilda handläggarna.

Givetvis är känslomässiga reaktioner kraftigt divergerande. Det som lockar den ene är allergiframkallande för den andre. De står som två motsatta kolumner i en balansräkning. Ett självklart pris för att göra sig irrationellt omhuldad i vissa läger är att mötas av överdriven motvilja i andra. Så fungerar det sociala livets motsvarighet till Newtons fysik: för varje kraft svarar en lika stor motkraft i den andra riktningen. Att personligare journalistik både framkallar varmare och hätskare läsarreaktioner är oundvikligt.

I dessa polariserade tider kan man med saknad minnas det opersonliga och svala tilltalet. Det som inte försöker locka något annat än en intellektuell reaktion från publiken. Inget av detta går förresten att hitta spår av i mitt ansikte, jag lovar.

I dessa polariserade tider kan man med saknad minnas det opersonliga och svala tilltalet.

Peter Santesson