Nils Karlsson: Karensdagen – inget annat än moraliserande politik

Under några veckor nu på hösten 2021 har vi arbetat nästan som vi gjorde innan coronan svepte in över landet, men rutinerna för hur vi arbetar annorlunda sitter kvar. Det är ju skönt. Skönt att allmänheten tycks acceptera att världen inte riktigt är som vanligt igen. Håll i och håll ut som det heter. Och så klart gör vi det. 

Många tycker det är jobbigt, störande och besvärligt. Man lider av de minskade sociala kontakterna och arbeten blir svårare att utföra när rutinerna ändras. Viljan finns, men vi ska inte inbilla oss att entusiasmen är överväldigande stor. Det är tungt. 

Alla förstår vikten av att de som arbetar nära medborgarna, brukarna eller klienterna slipper ha kontakt med fler än nödvändigt. Detta medför även minskade kontakter med oss som inte arbetar nära medborgarna. Alla förstår, men det gör det inte mindre jobbigt. 

Det hade upplevts mycket mindre dränerande om vi visste att samhället faktiskt lär sig av det. Att våra organisationer och att de politiska beslutsfattarna lär sig. Visst, det är ju trevligt med presenter i slutet av året som tack för att vi anpassar oss och vidtar extraordinära åtgärder och ställer upp med att hålla i och hålla ut, men hellre att samhället drar lärdom av 2020 och 2021. Vi vet att det här inte är den sista pandemin. Vi vet att pandemier kommer inträffa allt oftare. 

Samhället kommer behöva ställa om snabbt fler gånger. Vi vore rent ut sagt korkade om vi inte i förväg riggar våra organisationer för nästa pandemi. Utvecklar rutiner för hur vi rättssäkert och förutsägbart kan arbeta med så få mänskliga kontakter som möjligt. Vi behöver fundera över kontorsmiljöerna. Är de nödvändiga för arbetet? Är öppna kontorslandskap inte bara en dödsstöt för all kreativitet och möjlighet till trivsel på arbetet, utan också en ren och skär smittspridningsfest i vardande?

Alla kan inte arbeta på andra ställen än sina kontor. För dessa finns det faktiskt en åtgärd som slår alla andra och som funkar även för oss andra. Och även för alla som inte arbetar i offentlig sektor. Karensdagen. Den måste bort. Vi vill inte ha ekonomiska incitament att gå till jobbet om man är sjuk, och det är vad den är. En belöning i reda pengar för den som inte tar hänsyn eller riskerar sin egen hälsa. 

Och det gäller så klart inte bara när det är pandemi på gång! Kan vi tänka oss någon situation där det är önskvärt att sjuka människor går till jobbet och smittar ned varandra? Vilka är de samhällsekonomiska konsekvenserna av att en förkylning drabbar hela arbetsplatsen i stället för en eller två medarbetare?

Karensdagen är moraliserande och uppfostrande politik, som enbart på ytan framstår som ekonomiskt lyckad. Ja, det kan hända att någon hade sjukanmält sig när hen egentligen inte är jättesjuk och det är kanske tveksamt att arbetsgivaren ska ta kostnaden. Men det är bättre om någon är hemma en gång för mycket än en gång för lite. Karensavdraget ska bort. Den här gången permanent. Döda det med eld och strö marken där det levde med salt så att det aldrig mer återuppstår.