Känn ingen sorg för Jämställdhetsmyndigheten!

I och med den framröstade statsbudgeten läggs Jämställdhetsmyndigheten ned, vilket många beklagar. Det startas upprop och debatteras. Jag hade också varit upprörd, om jag hade trott att just denna myndighet varit central för de viktiga jämställdhetsfrågor jag kämpar för. Men det tror jag inte.

Tusentals kvinnor, pojkar och flickor hedersförtrycks dagligen och har helt andra förutsättningar än andra medborgare. Det visade sig tydligt och klart när MeToo startades under hösten 2017.  Hedersutsatta kvinnor var helt tysta men ingen saknade deras vittnesmål förrän uppropet #UnderYtan startades för att inkludera de hedersutsatta i rörelsen.

Så vilka är de hedersutsattas arbetsgivare? Vilket fack bör de vända sig till för att kräva att behandlas mer mänskligt och ha en vardag fri från sexuella trakasserier och hedersförtryck? Nej, det finns förstås ingen. Hederskulturen är ingen bransch, utan en livsstil och ett förtryck som kvinnorna tvingas att leva i. Vår regering och vår jämställdhetsminister verkar dock inte förstå detta enkla och smärtsamma faktum.

I somras hade vi ett möte med barn-, äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S). Vi lämnade över uppropet #UnderYtan, några vittnesmål och berättelser av två kvinnor jag intervjuat till min kommande bok. Vi lämnade även förslag på åtgärder som skulle kunna förebygga hedersförtryck. Under det korta mötet sade ministern inte så mycket, men hon lyssnade och föreföll genuint engagerad. Mot slutet av mötet sade hon: ”Problemet är att frågan är kapad av Sverigedemokraterna, men vi ska få tillbaka frågan och ta tag i den”.

Jag blev bekymrad, men jag tänkte att när hon läst uppropet och vittnesmålen skulle hon nog förstå att hedersutsatta kvinnor inte är intresserade av partipolitiska strider. Uppropet #UnderYtan handlar om utsatta människor som lider och behöver hjälp. Oavsett vilka partier som styr Sverige våldtas, misshandlas och tvingas de till ett liv de inte själva har valt.

Dessvärre har flera myndigheter gång på gång nedprioriterat eller bagatelliserat frågan. När regeringen beslutade om en särskild utbildningssatsning för personal i socialtjänsten utifrån de behov som påtalats i #MeToo-uppropen exkluderades hedersutsatta kvinnor. Och när Jämställdhetsmyndigheten för någon vecka sedan påbörjade inspelningen av fem korta filmer, med utgångspunkt i MeToo, ingick inte heller det hedersutsatta uppropet #UnderYtan, trots att ambitionen med insatsen var att belysa utsatthet hos kvinnor som inte är knutna till någon bransch. Varför sker detta? Var det helt enkelt lättare att inte ta med en grupp som anses problematisk ur politisk synvinkel?

De kvinnor som vittnade anonymt i DN i MeToo-uppropens början avfärdades tanklöst av Horace Engdahl i en intervju:

”Nu var många av vittnesmålen anonyma och det är svårt att ta på allvar. Om man inte vågar träda fram med eget namn då är det nog inte riktigt så att man ska bli lyssnad på.”

Ja, det är sant att anonymitet handlar om att inte våga. Men ska den som är rädd straffas för det och bemötas med ignorans? I de hedersutsatta kvinnornas fall handlar det om liv och död, de väljer anonymitet i sina vittnesmål av rädsla för att utsätta sig för en ännu större fara om de trädde fram. Är det anonymiteten som gjort att också myndigheter och regering inte tar dem på allvar? Var det på grund av den som de exkluderades?

Hedersutsatta kvinnor sörjer inte en myndighet. Nu, liksom förut, sörjer de sin egen utsatthet – i ett land som tittar bort när de vädjar om att bli jämlikt behandlade.

Galaxia Wallin, Journalist och grundare av Centrum för Jämlikhet och demokrati