Cecilia Garme: Kampen mellan arbete och kapital typ slut

”The Swedish model” var känd i världen. Sedan gifte sig golfstjärnan Tiger Woods med en sådan – Elin Nordegren. Det var 2004, samma år som Alliansen bildades i Högfors, och någonstans där började det väl bli lite otydligt vad den svenska modellen egentligen var för något. 

Från början (1938) var det rätt och slätt systemet att fack och arbetsgivare förhandlar sig fram till lön och arbetsvillkor utan att staten lägger sig i. Till arbetsgivarsidans förtvivlan kompletterades systemet på 1970-talet med en lag om anställningsskydd (las), och det nya paketet fortsatte att kallas den svenska modellen.

Fredrik Reinfeldt (M) var noga med att inte störa denna ordning trots höga skrik från näringslivet som ville bli av med las. Han fortsatte att hylla den svenska modellen. Det blev ett positivt laddat begrepp nästan synonymt med ”demokrati” och kunde inbegripa nästan vad som helst. Enligt en Demoskop-undersökning 2016, beställd av Moderaterna, ingår inte bara generell välfärd utan till och med fritt vald vårdcentral i definitionen av svensk modell när svenska folket självt får göra uttolkningen. 

I skuggan av begreppets metamorfos har själva beståndsdelarna fack och arbetsgivare också förändrats. 

Sålunda kunde Kommunal och IF Metall i höstas haka på en uppgörelse som resten av LO var emot. Sådant hände inte förr. Från motsatt perspektiv är det lika uppseendeväckande. LO ville inte ställa sig bakom något som de två största förbunden godkänt, trots att dessa representerar en majoritet av medlemmarna. I förra veckan presenterade regeringen och januaripartierna det lagförslag som uppgörelsen ledde till, och Transportarbetareförbundets ordförande Tommy Wreeth sa rätt ut till SVT Aktuellt att det hade varit bättre med nyval än januariavtal 2019. ”De flesta vill inte ställa om. De flesta vill behålla det jobb man har.” 

I politiken är det bara Vänsterpartiet som är kritiskt mot nya las, men något löfte om att fälla regeringen ville den arbetsmarknadspolitiska talespersonen Ali Esbati (V) inte ge när han intervjuades i sexton (16) sekunder i samma Aktuelltsändning. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) talade om ”en glädjens dag” och ”den största reformen på svensk arbetsmarknad i modern tid”, klädd i första maj-röd kostym där hon stod SVT-studion. Men ville hon debattera med Transports ordförande? Nix. Samtidigt avslöjade SCB:s junimätning att allt fler LO-medlemmar överger såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet för SD och M. 

Tvärsöver hela fältet sker förändringar. Fackföreningar går ihop. De byter namn till något man inte begriper (Akavia???). Arbetsgivare måste inte längre ha kollektivavtal för att deras anställda ska ha omställningsrättigheter, vilket tidigare var ett argument för anslutning. Allt fast förflyktigas, den svenska modellen uppträder i vilka skepnader som helst. Med tanke på hur laddat det är att kalla något ”svenskt” är det ändå sensationellt hur starkt varumärket är. 

Den svenska modellen har nästan utan strid gått från nationalsymbol till ett agilt verktyg för hr-avdelningar. Byggnads ordförande Johan Lindholm kallade förra veckan Centerpartiet och Liberalerna ”arbetarfientliga”. Men det är Byggnads, det. Den tid då Socialdemokraterna sa så är oåterkalleligen över. 

Det betyder i sin tur att den ekonomiska debatten inför nästa val – om det alls blir någon sådan, det kan ju bli migration och kriminalitet för hela slanten – inte kommer att handla om las och ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Som det annars så ofta har gjort. 

Upp seglar i stället skatterna och pensionerna. Det första en fråga där Moderaterna har ”sakägarskap” medan pensionerna ”ägs” av Socialdemokraterna, enligt väljarundersökningar.

Fack och arbetsgivare hamnar i skymundan och man kommer åter att tänka på Tiger Woods svenska modell. 

Till den som läser detta och vill skicka mig ”till en öststat där du hör hemma” vill jag säga att Elin Nordegren inte ska underskattas. När Tiger Woods var otrogen sa hon ifrån så det ekade över världen. Därpå förhandlade hon sig till ett skadestånd på 100 miljoner dollar. För att senare, vid 34 års ålder, ta psykologexamen som kursetta. 

You go, girl. Nog är detta ett livslångt lärande värdigt den svenska modellen.