Just-in-time symtom på ett sjukt samhälle

Vilka är vi när vi vaknar efter febern? frågade sig nyligen Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson. Just nu måste vi hantera den akuta krisen, men snart behövs ”en stor idé om hur Sverige och världen bör se ut post corona”, skrev hon. Hon och andra har pekat på flera inneboende tendenser i den pågående krisen: statens återkomst, den undanryckta mattan under globaliseringens fötter, det totalitäras lockelser.

En av de mer uppenbara slutsatserna är att det måste bli slut på just-in-time-samhället. Just-in-time är en företagsekonomisk modell som bygger på att minimera lagerhållning, vilket sparar kostnader och gör produktionen mer flexibel. Corona visar att det inte är en hållbar modell. Inte i offentlig sektor, där det är häpnadsväckande att regionerna inte har sjukvårdsmateriel i beredskap. Men också i näringslivet stöter modellen på problem: industrin kan inte producera om insatsvaror slutar tillverkas i Kina, alternativt stoppas vid någon av Europas hastigt stängda gränser.

Man kan också se just-in-time-filosofin som en bredare sjuka, där vi som samhälle slutat leva med marginaler. Kanske handlar det bara om vanlig mänsklig fantasilöshet. När kalla kriget tog slut trodde vi att vi inte längre behövde ett försvar. När arbetslösheten bland högutbildade och svenskfödda blev mikroskopisk trodde de att ingen behövde a-kassa längre. När vi gillade att få sänkt skatt trodde vi att det gick att effektivisera vården i motsvarande grad, utan att det skulle få några konsekvenser.

Och så vidare. Vi måste lära oss att som samhälle tänka mer långsiktigt och mer försäkringsmässigt.

Som i alla kriser finns en tendens att människor tar fram sina vanliga käpphästar som svar också på de nya problemen. Jag är förstås inget undantag, även om jag knappast är ensam om att just nu peka på vänstriga slutsatser som att staten lär göra en comeback eller att alltför nitisk jakt på företagsekonomisk effektivitet är skadlig, såväl offentligt som privat.

Det finns dock en sak jag tror på ideologiskt, men faktiskt inte vet om den kommer att hålla. Debatten om det svenska svaret på corona har gått hög: i många länder har skolor stängts, utegångsförbud införts och en lång rad verksamheter där människor samlas har förbjudits. Restriktionerna i Sverige är – än så länge – inte lika skarpa. Är det rätt eller fel?

Jag vet inte. Men något av det vackraste jag vet är idén om att människor växer med ansvar. Det är på många sätt en bärande idé i det svenska samhällsbygget. Vi förbjuder inte, men myndigheterna avråder. Vi tilltror människor kapaciteten att själva fatta rätt beslut. Detta har inte nödvändigtvis sämre konkret utfall än att utfärda drakoniska regler om människor ändå inte lyder. Allt handlar om människors reaktioner på budskapen uppifrån.

Det låter enkelt, men den svenska idén bygger på en hög nivå av tillit. Ett samhälle präglat av tillit är oändligt mycket trevligare att leva i och därför viktigt att slå vakt om. Jag vill därför tro att angreppssättet kommer att fungera, också i den kris vi just nu ser början på.

Men jag är ödmjuk inför att ingen ännu kan veta.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare