Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Juholt på scen lägger tung börda på publiken

Teater är intressant - oavsett om den utspelar sig på en vanlig scen, eller i medierna. Juholtpjäsen på Uppsala Stadsteater, om en partiledares uppgång och fall, baseras inte på något polisprotokoll. Det lägger en tung börda på oss i publiken som ingen tidningsredaktör eller teaterregissör kan befria oss från.

Publicerad: 28 april 2015, 06:46

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

SocialdemokraternaKulturpolitikMedier

Tänk er att ni hörde följande dialog:

- Nu vet jag vad som egentligen hände under Juohltskandalen!

- Jaså, hur kan du veta det?

- Jag har sett en pjäs på Uppsala Stadsteater!

Vi skulle förstås tycka att det var absurt. Men om vi ser Juholtpjäsen på nämnda teater är det faktiskt vad som händer. Pjäsen ägnar nämligen första akten åt att skildra medierna som sensationsmakare, drevlystna och otrogna mot fakta.

Alltså fatta följande: En upplevelseindustriell branschgren (teatern) framställer en annan upplevelseindustriell branschgren (medierna) som otrogna sanningen.

Tänk er Expressens löpsedel: ”Teaterpjäs anklagas för att inte skildra verkligheten”!

Längre än så har inte omvärldsförståelsen kommit i kultur-Sverige. Teatern tror att medierna ska spegla verkligheten och att de själva är ett bra korrelat för denna försyndelse.

Därmed också sagt hur jag uppfattar pjäsen om Juholt. En pjäs är en dramatisering av något intressant, i det här fallet en partiledares uppgång och fall. Det är inte ett polisprotokoll som läses upp från scenen utan manusförfattare och regissör skapar ett intresseväckande teaterspektakel som helst ska göra att publiken strömmar till och ger lovord i recensionerna. Då ökar chanserna att budgeten ökar och äran tillkommer de aktiva.

Kulturarbetare vill ha två saker, som Brecht uttryckte det, nämligen korv och ära.

En teater, liksom en bok eller artikel, vill förstås driva en tes. Upphängd kring något kontagiöst tema. Det är ett människoöde, ett dilemma, en konspiration, en insikt eller något annat pratbart som gestaltas. Och som publiken förväntas ta med sig ut från upplevelsen – och sedan föra vidare.

Det blir speciellt intressant för mig själv i det här fallet, eftersom jag satt på första parkett när Juholtdramat utspelade sig, men bara på nionde bänkraden när pjäsen uppfördes.

Det var flera saker som teaterstycket om Juholt försöker förmedla. Dels förstås att det var synd om honom och att han var en idéburen lite naiv partiledare. Dels att han hade en elak omgivning, i det här fallet framställs det som att Svenskt Näringsliv genom att anlita PR-byrån Prime lade ut uppdraget att stoppa Håkan Juholt - eftersom han hotade de privata vinstmaskinerna i välfärdssektorn.

Här använder sig pjäsen av Sion Vises Protokoll-greppet. I det fördolda styrs vi av parasitära nätverk.

En bra berättelse ska också ha en mörk kraft, Darth Wader-greppet. I den här pjäsen spelas den rollen av Wanja Lundby-Wedin, som höll i yxan när Håkan Juholt föll. För att syftet ska nås framställs hon som en elak kärring. Att hon skulle ha några motiv som LO:s ordförande antyds inte. Eller att det i det här dramat fanns fler människor än Håkan Juholt som drevs av principer om vad som är rätt och riktigt.

Det här är som sagt en pjäs, inte ett polisprotokoll.

En bra pjäs ska också ha ett inslag av oklarhet där publiken själv får ta ställning, utan att bli skriven på näsan. Rätt förpackat ger en sådan dunkel anspelning bättre effekt än om saken framställs som solklar.

I det här fallet handlar det om den beramade budgetmotionen där den socialdemokratiska partiledningen försökte smyga med att de inte tänkte föreslå den förstärkning av A-kassan som alla tog för givet.

Några av oss lär av detta att det är en dålig idé att försöka blåsa sin riksdagsgrupp, lura skjortan av partiets övriga toppdoggar och sedan ljuga om alltihop.

Andra ser det som ett exempel på att Håkan Juholt fälldes på en tidningsanka, planterad av en illasinnad omgivning.

Teater är intressant, oavsett om den utspelar sig på en vanlig scen, eller i medierna. Det lägger dock en tung börda på oss i publiken att själva bestämma vad vi ska tro är sant. Ingen tidningsredaktör eller teaterregissör kan befria oss från det tunga uppdraget.

En pjäs är en dramatisering av något intressant, i det här fallet en partiledares uppgång och fall. Det är inte ett polisprotokoll som läses upp från scenen utan manusförfattare och regissör skapar ett intresseväckande teaterspektakel som helst ska göra att publiken strömmar till och ger lovord i recensionerna.

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News