Journalistiska grepp som missar poängen med kanon

Ebba Busch Thor vet alltså inte vem som skrev några av den svenska litteraturens mest kända klassiker, om hon inte fick en blackout när hon frågades ut i Aktuellt. Det har hon i alla fall inte påstått i efterhand. I stället skämtar hon om det i ett klipp på sociala medier, där hon ses packa upp en låda böcker och ta sig an ett nytt exemplar av Gösta Berglings saga. Vad ska man göra.

Visst är det avslöjande att ledaren för ett riksdagsparti visar sådana bildningsluckor. Men det journalistiska greppet – att utsätta politiker för test de själva förespråkar, eller testa kunskaper de själva framhåller som viktiga – är varken nytt, eller ett sätt att slå hål på de politiska förslagen som sådana.

2011 drev Liberala Ungdomsförbundets styrelse, i likhet med moderpartiet, förslaget att invandrare ska klara ett språktest för att bli svenska medborgare. Ordföranden för LUF i Borås blev följaktligen uppringd av en journalist på P4 Sjuhärad som utsatte henne för ett litet språkprov. Klippet där en stammande artonåring LUF:are misslyckas med att ta ut satsdelarna i meningen ”Olle klappar hunden” blev det mest klickade i P4 Sjuhärads historia.

Samma slutsats bland journalister då: Hur kunde LUF kräva ett språktest för invandrare om de själva saknade basala svenskkunskaper?

Alexandra Pascalidou ville göra likadant när hon frågade ut Lars Leijonborg i TV4:s partiledarutfrågning inför valet 1998. Visste han vad parra var? Det råkade han göra. Men Pascalidou utgick uppenbarligen ifrån att slangord för pengar skulle utgöra ett relevant test av bäringen i FP:s idéer om medborgarskap.

Det ser ut som ett effektivt journalistiskt grepp, men det missar huvudfrågan.

Ebba Busch Thor vet sådant om Sverige som en invandrare måste läsa och söka sig till. Kännedom om den svenska litteraturens klassiker kan vara ett bra proxymått både på förvärvad kunskap om Sverige, och ambitionen att söka sådan kunskap.

Klassikerna berättar också sådant man behöver veta om landet när man kommer utifrån. Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien är inte en berättelse om en fars heder, utan om hans hjärtesorg, för att nämna ett exempel. Det är så självklart för någon som är uppvuxen här att vi knappt reflekterar över det. Så är det inte nödvändigtvis för någon som kommer utifrån. Och KD hävdar just att en klassikerlista för skolan kan vara ett viktigt verktyg för integration.

Annars är det Karin Pihl, medarbetare på Expressens ledarsida, som haft den mest relevanta spaningen om hela historien: ”Men det är inte Ebba Bushs fel att hon är ’obildad’. Hon har ju gått i skolan under 90-talet med LP94, framtaget av politiker som ni som kritiserar henne troligen röstat fram. Jag tror ärligt talat inte att ’äldre’ generationer verkligen fattar hur illa ställt det är med den moderna svenska skolan. … Som 20-30-åring har man på egen hand behövt läsa in allt man inte fick lära sig. Nog kan ni inte kräva att EBT ska ha hunnit plöja allt redan, hon är ju rätt ung.” skriver hon i Nöjesguiden.

Sorgligt sant.

Paulina Neuding, chefredaktör Kvartal, journalist och jurist