Jo, V har underskattat hedersvåldet

”Vi har underskattat hedersvåldet.”

Det sade Jonas Sjöstedt under Vänsterpartiets dag i Almedalen, vilket ser ut som ett brott med partiets linje i en av de mest infekterade konflikterna inom den samtida feministrörelsen.

Hittills har Vänstern varit det enda av riksdagspartierna som framhärdat i att hedersvåldet varken skiljer sig i art eller omfattning från annat våld mot kvinnor, och att det i värsta fall är främlingsfientligt att påstå något annat – trots bevis på motsatsen när alltfler människor, kvinnor och män, vittnar om tilltagande hedersförtryck i svenska bostadsområden.

Och nog får man säga att det rör sig om mer än ett ”underskattande” av hedersproblematiken, som Sjöstedt vill göra gällande.

Under de två decennier som gått sedan morden på Pela Atroshi och senare Fadime Sahindal – de två enskilda händelser som blev avgörande för att hedersförtrycket skulle uppmärksammas och erkännas både i den offentliga debatten och av myndigheter – har en del av vänstern fortsatt att hävda att begreppet hedersvåld är irrelevant annat som ett propagandavapen för rasister.

Så sent som för tre år sedan skrev Vänsterpartiets dåvarande feministiska talesperson Rossana Dinamarca en artikel i nättidskriften Feministiskt Perspektiv, där hon drog likhetstecken mellan hedersförtryck och det som kallas för ”normaliseringsprocessen” av våld i nära relationer.

Kort sagt: Allt våld mot kvinnor är en fråga om heder, och det är således ingen idé att tala specifikt om hedersförtryck. I stället valde Dinamarca att varna för att morden på Atroshi och Sahindal ”utnyttjas av krafter som extrema ateister, högerdebattörer, islamofober och rasister som använder hedersdebatten för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrade eller vissa förorter” (9/6 2016).

Undantaget i partiet har framförallt varit Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för V och ordförande för organisationen Varken hora eller kuvad. (Förlagan Ni putes ni soumises startade i Frankrike i protest mot kvinnoförtryck i de franska förorterna.) Kakabaveh har enträget varnat för kvinnors utsatthet för hedersförtryck i Sverige, men det har också gjort henne kontroversiell i sitt eget parti och lett till konflikter med partiledningen. Själv talar hon om mobbing.

Är det en slump att det är just feministiska Vänsterpartiet som är sist ut att erkänna problemets allvar och omfattning – om det överhuvudtaget så Sjöstedts uttalande i Almedalen ska tolkas?

Jag tror inte det.

Oavsett om det har handlat om gruppövergrepp på festivaler eller trakasserier mot huvudsakligen kvinnliga bibliotekarier, är det just bland dem som skyltat mest med sin ”feminism” som man varit mest obenägen att tala om problemen. Vi har vid det här laget sett så många exempel på att påstådda ”feminister” blundar för förtryck och övergrepp mot kvinnor, att detta framstår som en del av ett större mönster.

Paulina Neuding, Europaredaktör på tidskriften Quillette