Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag18.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Jesus har ersatt Marx hos svensk vänster

Det är oroande att så många vänsterdebattörer tar så lätt på grekernas nya regering där vänsterpopulister och högernationalister slår sig samman. \ Det handlar ju om en nationalistisk rekyl. Men det har länge funnits inslag av nationalism i svensk vänster. Här råder en god grogrund för något liknande.

Publicerad: 6 februari 2015, 04:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

EUSverigedemokraternaVänsterpartiet

Den svenska diskussionen om valet i Grekland blottlägger ett par tydliga politiska trender.

För det första är EU-samarbetet inte längre den sammanhållande berättelsen som borgerligheten har att leverera ett annars rätt desillusionerat folk. Det är förstås inget nytt. Alla som för tio år sedan var på en konferens där det fanns politiker och organisationsfolk närvarande fick alltid höra något om de stora fina processer som ska ge oss en ljus framtid tillsammans med våra Europeiska vänner.

En ny gemenskap, baserad på kultur och tillväxt, var på väg att växa fram. Och vi svenskar skulle kasta oss in i dessa processer. För välfärden. För freden. För framtiden.

Idag är det ingen som säger något positivt om EU. I den mån det talas om utlandet så är det återhämtningen i USA eller länder som Kina eller Indien som nämns med respekt. I övrigt råder rädsla för ryssen och förakt för grekernas tro på Jultomten.

Och borgerlighetens kärlek till Europa har visat sig rätt ytlig.

Ett annat tydligt tecken i tiden som Grekland förtydligat är att den svenska vänstern inte längre begriper sig på samhällsutveckling. De förstår inte vad det är för krafter som utvecklar länder till det bättre. De har helt tappat de marxistiska analysinstrumenten och istället börjat hemfalla åt populistiskt gnäll och en vacker och söndagsskolebaserad empati.

Det som hänt är att Jesus ersatt Marx som ledstjärna för svensk vänster.

Till att börja med hatar de satan – i det här fallet austeriteten (åtstramningspolitik). Sedan ägnar de utvecklingen av produktivkrafterna noll intresse, istället anbefalles solidaritet och allmän människokärlek.

Det ägnas knappt något intresse åt det som är orsaken till Greklands problem - att landet saknar en fungerande statsapparat, det som vi kallar för moderna ”institutioner” och som befordrar ett fungerande samhälles grundbult, nämligen tillit.

Grekerna kan inte, oavsett austeritsgrad, bygga en modern kunskapsekonomi utan att ha en rationell statsapparat. Så länge korruptionen och bristfälliga administrativa funktioner inte åtgärdas går det inte att bygga ett verkningsfullt samhälle.

Det är ju faktiskt så, att just detta med att bygga en rationell samhällsmodell, också varit det som omvärlden krävt av Grekland. Nedskärningar och besparingar har bara varit en del av kravkakan som sockrats med lån och bidrag - samt krav på institutionella förändringar.

Det är lite märkligt att den svenska vänstern inte begriper detta, eftersom socialdemokratins och arbetarrörelsens framgångar i vårt land har handlat om förmågan att skapa institutionella lösningar för hur vi gradvis ska kunna utveckla produktivkrafterna, ständigt modernisera och förnya, hänga med i den internationella ekonomins framkant. Och få en välfärdsstat som har bred legitimitet och effektivitet.

Den svenska välfärdsframgången har inte handlat om en godhjärtad fördelningspolitik och generösa reformer, utan en oavbruten prövning och uppdatering av den samhälleliga produktionsplattformen. Att vänstern nöjer sig med att konstatera att exempelvis korruptionen är ett grekiskt problem, utan att antyda vad som ska göras åt detta visar att de tappat sitt analytiska sting.

Kanske är det också därför extra oroande att så många vänsterdebattörer tar så lätt på grekernas nya regeringskombination där vänsterpopulister och högernationalister slår sig samman.

Det handlar om en nationalistisk rekyl, som bottnar i de friktionsenergier som moderniseringen skapar i miljöer där det blivit svårt att hänga med i kunskapssamhället, digitaliseringen, feminiseringen, globaliseringen, etc.

Vad detta markerar är att vi ser en framväxt av en nationalvänster som hämtar näring från olika ideologiska kanter. Det är ingen tillfällighet, en anomali, utan en markör för något som är på gång i den politiska utvecklingen.

Vi kommer att få se mer av detta tror jag. Det har länge funnits inslag av nationalism i svensk vänster, så här råder en god grogrund för något liknande.

Några vänsterdebattörer har käckt konstaterat att den grekiska mesalliansen är som om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skulle slå sig samman.

Och det vore väl mycket märkligt?

Jag tror inte att alla väljare tycker det. Snart kommer vi att upptäcka att det här finns plats för politiskt entreprenörskap.

Ett annat tydligt tecken i tiden som Grekland förtydligat är att den svenska vänstern inte längre begriper sig på samhällsutveckling. De förstår inte vad det är för krafter som utvecklar länder till det bättre.

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev