Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag07.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Ja, fattigmackor till barn är något att bråka om!

I skolan ska alla känna sig hemma, även de elever som aldrig får veckopeng. Det borde vara en självklarhet att inte ordna aktiviteter som kräver att barnen ska ha pengar. \

Publicerad: 3 februari 2015, 04:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Barnfattigdom

Den senaste i raden av skolor som hamnar snett när det gäller att ta betalt i skolan är Engelbrektskolan i Borås, som lät högstadieelever gå på restaurang i samband med en skolutflykt i Göteborg. De som hade råd, vill säga.

Många, men inte alla, hade råd med restaurangbesöket. De ”fattiga” eleverna fick istället smörgås att äta utanför restaurangen. I medierapporteringen har det framgått att elever drog sig för att hämta ut smörgåspaketen, för att slippa känna sig utpekade.

Rektorn Bosse Leskinen tycker inte att skolan har agerat fel, och tycks inte ensam om det. Under 2013 ledde åtminstone sju anmälningar om avgifter i skolan till att Skolinspektionen kritiserade skolor. En liten avgift här, ett enstaka restaurangbesök där, ska det vara så mycket att bråka om? Ja, det är något att bråka om. Har alla inte råd att gå på restaurang, då ska klassen inte gå på restaurang. Svårare än så är det inte.

Den som har varit utan pengar som barn vet hur en liten tia för mellanmål på fritids, eller en femtiolapp på skolutflykten, kan ställa till det. Och det hjälper inte att höra om ”barnen i Afrika”, när det är med klasskompisar man jämför sig.

Orsakerna till barnfattigdom är flera. Många av dessa barn har ensamstående föräldrar, andra har föräldrar som oväntat drabbats av sjukdom, arbetslöshet, eller föräldrar med olika slags missbruk. Det finns även föräldrar med utländsk bakgrund som inte vet hur mycket skolbarn i Sverige behöver – allt från skridskor till fritidsintressen – och som kanske skickar pengar till de mycket fattiga släktingarna i hemlandet.

Så vad kan samhället göra när barn drabbas av familjens ekonomiska situation? I den nationella debatten har debattvågorna gått höga: vänstern har i vanlig ordning förklarat barnfattigdomen som en effekt av för låga bidrag eller för låga skatter. Den tidigare borgerliga regeringen, som bland annat höjde barndelen i bostadsbidraget och flerbarnstilläggen, kände sig säkert orättvist beskylld, och Fredrik Reinfeldt ifrågasatte Rädda Barnens sätt att mäta barnfattigdom.

Debatten om relativ eller absolut fattigdom är intressant, men den befinner sig långt ifrån de berörda barnen. Visst kan politiken göra viss skillnad, men det är naivt att se bidrag som en mirakellösning. Det hjälper inte barn i exempelvis familjer där en vårdnadshavare lider av missbruk. Riktat stöd via skolor, fritidsgårdar och föreningar som kommer i kontakt med barn, fungerar ofta bättre. Några par låneskridskor på fritids, och kostnadsfria aktiviteter, gör skillnad.

Det viktiga är att vuxna som arbetar med barn helt enkelt tar hänsyn till barnen som inte får pengar hemifrån, och bygger upp verksamheten utifrån det. Om skolklassen vill göra en resa eller en lite dyrare utflykt: samla i så fall ihop pengar gemensamt, så att alla kan vara med.

Rektorn på Engelbrektskolan i Borås borde fundera ytterligare ett varv innan han slår ifrån sig kritiken. Elevers rätt att slippa hänvisas till en ”fattigmacka” går självklart före andra elevers önskan att lyxa till det med ett restaurangbesök.

Debatten om relativ eller absolut fattigdom är intressant, men den befinner sig långt ifrån de berörda barnen.

Sakine Madon

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Barnfattigdom

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev