Invandrarna får skulden när välfärden sviker

Valresultatet i Österrike var liksom i Tyskland, Norge, Frankrike, Nederländerna minst sagt mycket dåligt för det tidigare statsbärande socialdemokratiska partiet. De tidigare så starka arbetarpartierna som legat på 40-45 procent, har i dag halkat ner under 30 procent, ofta runt 20 eller ännu längre.

I stället växer olika varianter av främlingsfientliga krafter som ställer grupp mot grupp och tar avsevärda andelar tidigare arbetarväljare. Vad är det som har hänt?

För att förstå det behöver vi bara gå till vårt eget land och betrakta verkligheten. I början av 1980-talet fanns ett slags löfte till medborgarna; om de skötte sig så lovade samhället att inte svika dem.

Barn skulle få gå i en mycket bra, sammanhållen och kunskapsrik skola. Det fanns arbete åt alla. Kanske inte flashiga mediejobb, men vanliga kneg fanns faktiskt när arbetslösheten var runt 2-3 procent i decennier. Bostäder fanns om man ställde sig i bostadskön.

Sjukvården var i stort sett gratis och i topp i världen. Om man blev sjuk eller arbetslös fanns socialförsäkringar som gav löntagarna 90 procents ersättning, ibland mer. När man blev gammal var ATP utbyggt och gav värdesäkrade pensioner på runt 65 procent av slutlönen. Det fanns, och byggdes, äldreboenden, och hemtjänsten gick hem till 70-åringar - och hade tid att sitta ner och snacka. Ibland klagades det på att hemtjänsten var för såsig.

Summerar man det löfte välfärdsstaten gav så var det närmast en garanti mot fattigdom, utslagning och att hamna i bakvattnet. Men högerkrafterna attackerade det som ett totalitärt system, liknande DDR.

Under två decennier rustades i stort sett detta löfte ner, i bästa fall till ett skelett av vad det var. Skolan blev roulett med fritt val, betygsinflation och klasskiktning där det gäller att välja och välja rätt. Bostaden blev en handelsvara som kräver egeninsats eller köande i åratal.

Sysselsättning är inte längre garanterad någon eftersom staten prioriterar låg inflation och att säkra de välbeställdas kapital i stället för rätten till ett arbete. Kommunerna har sedan 1990-talet dragit ner och mest syns det i hemtjänsten. Ingen behöver längre oroa sig för att hemtjänstpersonalen har det för lugnt på jobbet.

Äldreboenden säljs fast vi står inför en äldrevåg och media skriver om 95-åringar som nekas plats. De allmänna pensionerna är urusla och kommer att göra miljoner människor fattiga. I sjukvården är det köer på de flesta håll och skyddsnäten är så uttunnade att vanligt folk tvingats skaffa egna försäkringar.

Vi har genomgått ett omfattande systemskifte. Löftet som ställdes är indraget. Det finns inga garantier om någonting. Staten har sparat en del. De rika slipper nu dela med sig lika mycket och kan, om de vill, till och med tjäna en slant på att driva välfärden åt oss.

Mig veterligen ha allt det här att göra med de politiska val som gjorts. Ingenting av detta har med invandringen att göra.

Men i kallraset från detta indragna löfte förtvinar socialdemokratin, medan de som pekar ut en syndabock till det som hänt, växer och växer.

Daniel Suhonen, chef Katalys – institut för facklig idéutveckling